En vacker dag att förbereda för annalkande oväder

Det finns de som funderade i somras varför vi stängslade så högt. Ja, sist jag kollade bor vi i Norrland och jag minns förra vintern. Det är mer snö nu.

Här var det ju tur att vi satte en distansisolator på stolpen

Ja, nu har jag tagit bilden ganska nära vägen och det går ingen häst i den hagen (som tur är). Vilket får mig att fundera på en grej; Jag får inte ha hästarna i den hagen för att det går vattenledningar till flera fastigheter, inklusive vår förstås, från källan uppe i skogen och hästarna påstås trampa ned tjälen och därmed kan vattenledningarna frysa sönder. OK, säger jag för jag hyr marken och lyssnar på grannarnas önskemål. Men att det kör flera ton tunga skogsmaskiner och timmerbilar över vattenledningen uppe i skogen, det gör minsann ingenting!

Nåja, en vacker dag som sagt för att återhämta sig från ena ovädret och förbereda för nästa som viss kommer i kväll. Allt hö är förberett för ikväll och i morgon bitti och fåglarna har fått påfyllnad.

Det syns inte på håll, men jag har hängt godsaker åt fåglarna i trädet och fyllt fröautomaten. De är sååååå glada=)

Vad jag längtar efter att sitta i soffan igen, läsa och dricka god äppelmust medan solen värmer under eftermiddagen. Kanske något att stäva efter när vårvintern kommer, men då krävs det nog varmare dryck än must.

Det har till och med snöat in i lyktan som hänger ute på bron.

Hästarna äter upp sig inför ovädret.

-18° och härligt, vackert vinterväder. Jag njuter i hela min varelse (även den trötta ryggen och nacken) av allt det vackra, väl medveten om vas som nalkas. Men nu är snöröjarna på väg hem i alla fall. Fick nyss ett SMS från Torsby.

Slut på husfriden med andra ord.

På återseende.

Puss och kram/fru Jonsson

Väderprat och en fin julduk

Nu ska jag sammanfatta väderläget som rått sedan igår kväll så kan ni själva föreställa er min gränslösa frustration under dagens första åtta aktiva timmar utan att jag behöver gå in närmare på det:

Ihållande, extremt tätt snöfall och blåst, temperatur mellan noll och minus två, vilket resulterar i hårt packad och ofta drevad tung snö. Ut genomdörren kl sex på morgonen och skotta, skotta fram till vägen och ned till källaren (vilket är nödvändigt då hästarna får vatten den vägen), bitvis hade snön drevat så den nådde min midja (jag är en huvudfoting på knappt 170 cm). Ut med hundarna och sedan skotta vägen ned till hagen för att ge hästarna vatten innan frukost (min frukost).

Kortar historien; En miljard tunga skottag senare ackompanjerad av hästarnas hungriga avgrundsgnäggningar (de är jättetjocka) och tre timmar senare hade jag skottat mig till hagen med första kärran.

Klockan två hade jag skottat mig genom allt, dragit ut tre kärror till hagen, förberett frukosthö och tagit hand om Kalinkas knän (jag började gråta när jag kom på att jag glömt skotta hennes stig till utestallet) och tog på hundarnas selar.

När vi kom ut hade hela världen blivit rosa! Och sen hände allt på en gång;

Solen bröt genom molnen och bakom mig blev himlen blå, sedan slutade det snöa (ja, i den ordningen). Grannen körde i diket och hundarna fick snöfnatt och när jag kom hem kör en stor traktor med snöslunga efter sig ut från min gård!

Jag hade fått slungat hela gården, till och med min skeva och ynkliga stig framför ladugården och det var så rejält gjort så att sommarens gräsklippning kommer spara in oss flera liter i bränsle (det var en jordnära snöröjning)! Jag blev så till den milda grad tacksam så jag ramlade ihop i soffan och somnade.

Betänk nu att det var den korta versionen..

Nu är julen bortplockad här. Jag blev inspirerad av solen som gav löften om bländande vita och soliga dagar i slutet på februari när småfåglarna gastar för fullt under dagtid i takt till takdroppet. Ja, jag har sparat granen till i kväll och några stjärnor får lysa till tjugonde dag knut.

När jag tog bort allt lade jag märke till att en av mina juldukar (alla två) är signerad. Jag minns när jag fick den; Jag var hemma hos mor och hon frågade ifall jag hade en julduk. Så trollade hon fram denna ur ett av de överfyllda linneskåpen och den har varit mig så kär genom åren.

Är det någon som vet om det är en speciell duk? För mig är den det förstås och kommer följa mig resten av mitt liv, men jag blir lite nyfiken förstås.

Tre tryck repeteras runt duken, två tomtar och juleljus

 

Också signaturen; Bühlan..?

Känns det igen..?

Kvällen ägnas åt att desarmera julgranen medan jag njuter av skenet som de turkosa gardinerna, som min syster skänkt (lånat?) mig, sprider i vardagsrummet. Än har väggarna inte fått sitt rätta utseende utan de är fortfarande shabby-fucking-shabby-and-then-some. Supertrendigt med andra ord=)

Puss på er, nu får jag ett glas vin

En bondkärrings bekymmer

Det här är vad jag svurit över de senaste dagarna

 Den ena balen är djupfryst. Jag har karvat med en liten jävla skitkniv i två dagar för att pillra mig igenom de första lagren, utan att lyckas; Jag vet fortfarande inte vilket håll balen är rullad åt och jag kommer ingenstans! Idag fick jag nog och klättrade upp på balen utrustad med bågsåg och en grep och äntligen fick jag lös lite mat.

 På bilden syns också mitt missnöje över leverantören som inte ägnat någon eftertanke vad gäller mitt förfarande att få lös höet från balen, på kärran och ut i hagen. Jag må vara smal, men jag står också stadigt på jorden med mina storlek 40 i skor, en extrastorlek på skoterkängorna jag använder nu under vintern, och jag har inte tagit mig mellan balarna förrän idag. Jag brukar nämligen rulla lös höet i stora flikar och lägga på vagnen, något som varit omöjligt på grund av balarnas placering plus att den ena alltså är djupfryst.

 Som lök på laxen så har det vräkt ned snö under natten och morgonen, så jag har haft fullt upp kan man säga, men medelst såg, grep och stor list har jag nu paketerat allt hö för idag samt en kärra för frukost i morgon och skotta hann jag också lämpligt innan det började blåsa..

 Ni som hört en riktig storm vet ju hur det låter, som att en enorm rimturs blåser i ett gigantiskt horn över skog och lägdor. Jag har inte för vana att överdriva vädret och det var stormbyar som blåste upp när jag rastade hundarna under tidig eftermiddag. Emellanåt är det lugnt, men plötsligt så hörs det där ljudet också kommer en rejäl vindskjuts som virvlar runt snön.

Vackert att titta på när man är inne.

 Min granne har en nätt vägsträcka på ca 100 meter att handskotta och medan han höll på gick jag över och pratade med honom. Jag sa att han borde akta sig för vad han önskade sig. I mellandagarna kom han och hälsade på och sa att han var tvungen att motionera bort julens frossande och jag undrade nu ifall det verkligen var såhär han tänkt sig*s*

Tror att en traktor nog ligger högt upp på bägge våra önskelistor

 Nu ska jag lägga mig i badkaret medan det klass-2-snöar ute

 

Trettonhelg

När jag publicerat det här såg jag att jag var en dag tidig vad gäller namnsdagsbarnen. Vad kan jag säga? Ständigt före min tid och trendsättare*s*

OK, jag ber om ursäkt, men ändrar ingenting

I dag har de tre vise männen namnsdag; Kasper, Jesp.. förlåt; Kasper (Caspar), Melker (Melchior) och Baltsar (Balthazar).

Trettonhelgen firas bibliskt till minne av Jesu dop (ursäkta, döptes han inte som vuxen av Johannes? Jag må vara hedning, men bibeln kan jag rätt hyfsat) och dagens dag kallades också för ”Tre Konungars Dag”. Beroende på hur man läser skriften så var de visa eller kungar. För det går väl inte att vara statsledare OCH smart?

Nåväl, under fornnordisk tid fanns det också anledning att fira, för nu såg man om midvinterblotet lönade sig; Vill solen vara uppe lite längre om dagarna?

De tre visa, stora männen får väl i min värld vara Oden, Vile och Ve som skapade världen av jätten Ymers kropp.

Nog om det, jag har haft ett par lite märkliga dagar. Ett tag var jag rädd att2011 snart skulle visa sig ännu värre än 2010! Låt er inte luras av min krönika, det är ett faktum att om man stryker alla dåliga händelser finns det bara bra kvar att nämna, förra året var det värsta hundår jag varit med om, men samtidigt givande förstås.

Jag svamlar.. Mycket snurrar i huvudet. Det började med att jag kunde beta av en viktig skuld med en knapp tredjedel. Mottagaren blev så glad och spådde ett lysande år för alla och envar; Nu lossnar det!. Mja, jag vågade inte hoppas, men så började det hända saker. Saker vi väntat på, en efter en börjar vissa hårda knutar lösas.

Konstigt är det kanske att det landar ett krav på sexsiffrigt belopp i brevlådan och reaktionen är spontant: ”Äntligen! Nu jäklar börjar det hända saker!” Strax därefter ringer en representant för ett ondskefullt företag i ett land jag kommit att avsky och i smyg hoppas bli bortbombat av muslimer som vill jämna till saker enligt principen ”öga för öga, tand för tand” och vill förhandla med mig i ett ärende som tidigare varit fullkomligt oomkullrunkeligt (ja, det ÄR ett ord, slå upp det får ni se)från deras sida.

Ja, jag kan inte gå in på detaljer, men en händelse är en slump. Ett sammanträffande kan möjligtvis också vara en slump, men när det ramlar på saker likt ett pärlband, då är det definitivt inte slump!

Nåväl, stora saker är på gång så det kanske är på sin plats att spänna fyrpunktsbältet, rätta till gogglarna och hjälmen och hålla fast i störtburen.

Tillbaka till trettonhelgen lite.

För mig är det sista julhelgen och jag njuter av allt det juliga en sista gång innan det stoppas undan i kartongerna för vila. Jag har en julig klänning, åt en julig lunch och kommer bjuda mig själv på en ganska så julig (i kryddningen i alla fall) middag i form av en bit kalv som marinerar nu och ska grillas i panna för att sedan eftergå i ugnen med lite goda grönsaker och serveras med ett juligt arborioris med champinjoner i samt lite bönsallad.

Jag känner mig själv och kommer inte komma ihåg att fota förrän jag glufsat i mig det mesta, men jag ska försöka komma ihåg.

God sista-jul-helg önskar gräsänkan Jonsson med storpudlar och Basjkirhästar

Solförmörkelse..?

Jag har varit med om en hel del solförmörkelser och jag blir lika besviken varje gång. En gång klev jag upp före halv fem en morgon för att fotografera den partiella solförmörkelsen som man kunde se sommaren 2003 (tror jag det var), jag gick med hunden ned till kajen i Köpmanholmen, riktade kameran mot solen och knäppte av. Jag vill ju att en solförmörkelse sak se ut som i Tintin eller som den beskrivs i Stephen King’s Dolores Claiborne, men inte syntes det att 75% av solen var täckt av månen inte=/

Vid niotiden i morse skulle drygt 80% av solen täckas av månen. Problemet var att den inte ens gått upp riktigt här innan den förmörkades och dessutom var det moln i sydost.

När jag efter morgonens sysslor (vilket innebar väldigt fula svordomar rörande en genomfrusen rundbal samt en puckad dräng) kom in så hade månens skiva lämnat solen och det var så vackert med allt mässingsglitter som spreds så jag tog ett kort genom köksfönstret.

Lite synd är att det inte syns på bilden hur miljarders med lätta snöflingor glittrar i luften, men det är ju vackert ändå.

Fördelen med att ”solförmörkelsen” är över är förstås att det nu är Nymåne, ett utmärkt tillfälle att sjösätta nya projekt och inleda stordåd inför en blomstrande framtid.

Ha en fin tisdag.

På återseende /fru Jonsson

Alive and kickin'

Jo, jag tog mig som sagt ur sängen igår.

På skakiga ben, med svarta fläckar dansandes, svettningar och hårt klappande hjärta så ordnade jag till ett hölass och rastade hundarna, lagade mat som jag inmundigade med god aptit och kände mig helt OK så småningom.

Ludde blev så glad över sin mattes tillfrisknande så han tog med stor iver itu med uppdraget att tugga upp den rejäla bitkringlan i råhud som han fick av tomten.

Efter enträget arbete i alla möjliga och omöjliga ställningar och med den älskade, nya tomte-mjukis-pipisen ständigt inom tasshåll så hade han kommit rätt så långt på sitt uppdrag.

Medan jag fotade kom så en vit (nåja) päls svischande framför objektivet! Ludde kände sig visst lite hotad av uppmärksamheten jag gav hans saker. Han hade stått bredvid och funderat på vilken han skulle rädda, då han inte kunde ta bägge i munnen samtidigt. Han räddade med sig den viktigaste av dem bägge:

Pappa Ludde räddade förstås den nya valpen.

Ars och Fridar

Jara, ärings (års-)runa. Representerar årets kretslopp som måste fullgöras innan vi kan skörda det vi sått.

 Ars och Fridar sade man förr, vilket är en önskan om god årsväxt och fred, även inre frid.

 Själv drabbades jag av ett stort, slitande mörker och har legat utslagen och sovit i fosterställning i två dagar. Hundarna har turats om att trösta mig, de har gått skiftgång upp i sängen och kurat med mig och jag har vätt deras lockiga pälsar med självömkanstårar. Jag har ännu inte hämtat mig, men jag gick upp i går kväll i alla fall och fick i mig två mackor och lite mörk choklad. Fick för mig att gå ut med hundarna i morse men drabbades av blodtrycksfall och vips var mörkret över mig igen.

Nu har jag fått i mig tre stadiga muggar kaffe och några mackor och kryper åter till bingen.

 God fortsättning på nya året

(PS, det pangades lite här på nyårsnatten, men alla hästar var lugna och åt av allt gott som vi bjöd dem)