måndag 8 augusti 2011

Jag sörjer min kamera

Min kamera har lämnat in för gott, och mobilkameran är inget bra substitut=(





måndag 27 juni 2011

Min hemsida

Min hemsida har fått ny adress: www.manadisvildhast.se och där finns även min blogg

Där finner ni mig i fortsättningen.
Önskar alla en trevlig sommar

/fru Jonsson

fredag 27 maj 2011

Farväl Blogspot, och tack för allt

Nu har jag blivit less på riktigt!

Man får vad man betalar för, därför överger jag det icke mac-kompatibla skitBlogger för en bättre värld; En hemsida med blogg.

Blogspot, jag gör SLUT!

Vill ni veta vad jag gör? Kolla här då (och jag har bloggat i tre dagar utan att ni hängt med;))

Vänligen/fru Jonsson

tisdag 24 maj 2011

Trolsk afton i Västergissjö



I går på aftonen, när vi höll på med stora beteshagen, så drog ett rejält åskväder över oss . Väldigt mäktigt att se de blygråa molnen virvla i stora tuber utanför en medan vinden ökar och ökar i styrka. Vi skyndade oss hem förstås, hagen finns ju kvar att göra idag.



På kvällen, när ovädret var långt borta, så lades hela nejden i mjuka och trolska dimslöjor. Så vackert. Önskar jag kunnat ta fler kort för jag missade ett riktigt Kodac-moment där svarta Tova gick i dimman, betande skir vårgrönska med höga, skära moln på kvällshimlen i bakgrunden. Så går det när batterierna tar slut*suck*


söndag 22 maj 2011

Gruppfoto



Minna, med sin längtansfulla klagan fick bestämma. Igår satte vi ihop hela flocken och nu råder den ljuvaste harmoni i den nybildade gruppen.

Nu känns det väldigt, väldigt bra=)


lördag 21 maj 2011

Även om man har mycket att göra..



..så bör man ibland stanna upp och njuta.


I detta fall av häggblommornas doft

Doften av häggblom kommer jag alltid att förknippa med skolavslutning. Jag är uppvuxen i en till ytan stor, men till befolkningen liten by i Sveriges minsta kommun. Det är synd att små byskolor läggs ned, för det var en stor förmån att få gå lågstadiet hemma i Agnäs. I det gamla klassrummet med trägolv, ribbstol på väggen, flanellograf, stencilapparat och en TV med dålig, rullande bild där vi såg utbildningsprogrammet Zoom och självklart Ingemar Stenmark inhystes hela lågstadiet. Klass 1-3 var oftast inte fler än 10 elever sammanlagt, så det gick ju bra.

Sista veckan innan vi gick på sommarlov (tror jag gick i andra klass), så blommade häggen för fullt på skolgården och det var fantastiskt mycket citronfjärilar minns jag. Vi hade fönstret öppet när vi övade på ett sångnummer inför avslutningsdagen och häggdoften gjorde mig tung i huvudet.

Ändå blir jag lycklig varje år när häggen blommar för det är samma bild som återkommer och jag drömmer mig tillbaka för en kort stund.

Nu åter till jobbet!

Önskar alla en toppenfin helg och glöm för all del inte bort att stanna upp och njuta. /fru Jonsson

Försommarmorgon i hemmahagen



God morgon!


Sitter vid frukostbordet (inomhus) och skriver några rader. Här har vi fullt upp så bloggen får vila lite, men när jag och Ludde kom från morgonpromenaden var det så sommarfint så jag tog med mig kameran ut i hemmahagen där Gastroler, Bizra och Tova går.



Idag inhandlas stolp så vi har det vi gör resten av dagen, sedan får vi som belöning jordgubbar och svalkande dryck uppe på stenen med utsikt över bägge hagarna.

Fridens!


torsdag 19 maj 2011

Hinica och Minna på bete




Regning och grå morgon, men när vi tog med Hinica och Minna till beteshagen så sprack molntäcket och solen log vänligt på de två stona som utforskade hagen mellan de efterlängtade tuggorna.



Beteshagen kommer bli tre gånger så stor, så nu ska vi iväg och börja slå ned stolp. Ha en fin dag alla, hoppas solen ler även mot Dig.

Gastroler får ny flickvän



I går släppte vi in Bizra till Gastroler. Hon är en okomplicerad tjej, låg i rang och inga problem att få tag på om någonting mot förmodan skulle gå fel, hon är snarare typen som slänger sig i famnen på en. Tova fick gå i ”slussen” då vi misstänkte att hon kanske skulle köra bort Bizra annars.



Allt gick fint, sto och hingst hälsade, sprang, nosade och dansade och efter ca 40 minuter fick han så komma till. Den svarta var inte så brydd utan betade runt i sin lilla hage. Senare blev det dock lite stressigt för unga Bizra och då bad Tova mig verkligen att släppa in henne för att rikta upp saker och ting, så då gjorde vi så.

Jag misstänkte tidigt att Tova skulle komma att bli flockens nya ledarsto och hon tog genast itu med sin uppgift. Alla i en flock är viktiga, oavsett rang och Tova visade tydligt att Gastroler jobbat nog för idag och att Bizra fick hänga mad henne om hon bara inte tog sig friheter. Jag vet inte hur Tovas tidigare flock sett ut, men hon var onödigt högljudd i början tycker jag, i en Basjkirflock räcker det gott och väl med att man viftar ett öra, man måste inte förstärka med ett skrik och hyttande med näven, men det förstod den svarta damen efter en liten stund.

I stohagen hade de två stått med näsorna tryckta mot rutan så att säga, men efter att Tova fått kliva in så slappnade de av och på kvällen var det lugn och ro i bägge hagar.

Idag ska de två damerna komma på bete, så vi ska iväg nu och färdigställa allt.



onsdag 18 maj 2011

Våren stinker!


Ludde i maskroshavet

Jo nu blommar det minsann. Sandtrav, liljekonvalj, maskros, viol, lönn, pingstlilja och massor som jag inte kan namnet på, och vid vägkanten står skogsnävan redo att slå ut i skära blomster.

Det är ju tur att man åtminstone kan se de söta blommorna och njuta av det visuella, för i luften cirkulerar en helt annan odör när bönderna simultant harvar ned gödsel i sina åkrar.

Gläärk..


tisdag 17 maj 2011

Rätt tänkt i hästspelet



Glömde berätta att jag vann typ 430 spänn på Dagens Dubbel i lördags, vilket gjorde tvåhundra kronor i vinst (efter V75-raden och DD-insatsen). Alltid något. Och det fanns en tanke bakom så jag kan inte skylla på tur heller;)

Gårdagen regnade bort så det blev lite tråkiga ”måsten” och när regnet på aftonen drog bort så grillade jag kalvkött som jag i all enkelhet skurit upp i tjocka skivor och kryddat med en blandning av rosé- och svartpeppar, lite cayennepeppar och himalayasalt. Underbart mört och gott blev det, helt perfekt! Avnjöts med couscoussallad (fullkornscuscous, kikärtor, rödlök, ruccola, småtomater och skivade rädisor) samt grillade småpaprikor och champinjoner.

Idag har vi mycket att fylla dagen med och jag ska fundera på om lilla Bizra ska få byta hage. Det verkar inte bättre än att hon gått i brunst nämligen, så även här gäller det att tänka rätt.




söndag 15 maj 2011

Det är skönt att åka häst ibland



Det är bara att inse, Hinica är definitivt inte dräktig, bara tjock. Fast inte lika tjock som hon var mitt i smällkalla vintern, nu fick jag faktiskt runt sadelgjorden utan problem. Skulle hon burit på ett föl skulle hon föda senast i början på juni och det finns inte tillstymmelse till juver. Plus det faktum att hon blivit ”slankare” (läs; mindre fet).

Med maken som assistent så blev det en stilla skrittur ned till Svedje och körvägen genom skogen hem. Helt underbart och välbehövligt både för mig och Hinica. Att jag lät maken assistera beror på att jag ville ha en bra tur utan bråk. Har aldrig tidigare ridit ut med Hinica ensam och då är det bra att ta hjälp så man slipper krångel. Varken jag, min nacke eller min själ behöver bråka med en häst som inte gärna lämnar flocken (särskilt inte sedan de nya kom) och tvekar där vägen är sank. Nu blev det en väldigt positiv upplevelse som stärker hennes självförtroende.


Ska gå igenom bra och dåligt med Hinicas utrustning. Bettet och huvudlaget är bra förutom att jag inte finner en kedja! Har istället satt en rem från en lädergrimma under käken, det funkar det också. Anledningen till att man inte ska köpa en billig repgrimma är att de endast funkar på leksakshästar. Ett verkligt djur som ska tränas töjer ut den väldigt fort. Även om hon är ”lydig”. Tömmarna är jättesnygga men åt helsike för långa för en unghäst som behöver mycket stöd. Det blir väldigt mycket snöre som hänger bredvid hästen. Grimskaftet har för tungt spänne (som hopplöst nog går åt fel håll liksom) vilket gör det värdelöst som träningsredskap. Sadelgjorden är helt OK men den bomlösa Höökssadeln är en väldigt tråkig sak. För samma pengar hade jag kunnat köpa en bra, begagnad bomfri sadel som fungerar i sitt syfte. Stiglädren är storlek ”dam”. Att damen ska vara basketspelare från öststaterna stod det ingenting om, trots mina långa ben har jag fått göra tre hål till på vardera stigläder. Stigbyglarnas skruvar gängar upp sig om man inte kollar dem ofta. Det är skit att lappa ihop utrustning med obefintlig budget!

Ja, ska man sammanfatta det så är det väl bara bettet och sadelgjorden som är bra.

Ha en skön söndag!


lördag 14 maj 2011

Bläddrar bland minnen (vad gjorde man i fjol?)



Helt olikt mig tänkte jag skriva ett självömkande inlägg, men så öppnade jag iPhoto. Jag har förvalt ”senaste 12 månaderna” så jag ser alltid vad vi gjorde för ett år sedan när jag öppnar fotoprogrammet. För ett år sedan hade den så kallade ”Ryssvärmen” anlänt till Norrland. Jag var på praktik hos Carina och Stefan var och hälsade på (vi bodde i Gagnef då). En sommarhet fredagseftermiddag, för varm för att jobba med hästarna och Carina hade föreslagit oss en utflykt till badplatsen Granto, nedanför Skallbergsgrottorna. En skyddad sandstrand med höga klippor som omgärdar och det blå vattnet som glittrar i Gissjön.


Det vi inte visste för ett år sedan var att vi skulle bo ungefär där pilen pekar

Vi vandrade ned från vägen. Dagen var nästan kvävande varm och Ludde som har svårt för värmen hade lagt sig ned på varenda skuggfläck sista biten. Stigen genom skogen var sval och när vi så kom fram så fann vi en underbar liten strand med höga klippor runt om och på ena sidan stranden låg den sista snön. Ludde blev överlycklig över att finna härlig svalka!


Som gräsallergiker passar jag förstår på att gå barfota på alla andra underlag än gräs=)

Vi hade en härlig picknick på de varma och vänliga klipporna och till min ära (som fyllt år drygt en vecka tidigare) hade vi med oss champagne som bevarade sin svalka med en fin täckjacka på.


Trendigt värre

Ja det var en härlig dag och jag drömmer mig hellre bort dit än gnäller, faktiskt. Minnen är ju sådana man tar fram när man behöver tröst och framtidstro, i ett mindre elände.

Önskar alla en underbar lördagskväll och känns det lite motigt så ta fram några bilder som får dig att minnas när det var som bäst. Det blir så igen, jag lovar!




fredag 13 maj 2011

Rulla-de-rulla-de-rulla-de-ruuuuulla





Grönt gräs/tre snygga brudar i hagen bredvid. Pest eller kolera på omvänt plan.

Regnet gör det grönt. Det är ett mantra jag upprepar för mig själv när det blåser friskt från havet och regnar kallt. Regnet gör det grönt. Dagens göra var att få Tova att utan krångel låta sig ”infångas”. Jag skriver det inom parentes, för att fångas har en negativ klang, jag vill att hon ska tycka att livet är enkelt när hon kommer till mig.

De har inte riktigt landat än, Gastroler och Tova, och här är det kanske lite annorlunda regler än vad som är invant. Till exempel så avlägsnar jag mig inte från den nyupplagda maten med kärran förrän hästarna står still på lämpligt avstånd, och tro inte för en sekund att jag inte har koll på alla åtta hovar!

Planen var att leda Gastroler in till avskärmningen/slussen som finns mellan deras hage och vägen som skiljer dem från stohagen. Tova följer förstås med, bägge får en trevlig hink med lite havre, mineraler och morot i och livet är frid och fröjd. Gastroler får titta lite närmare på damerna, gräset är grönt, hingsten putsas upp lite (trots regnskvitter) och får sedan återvända till sin hage medan Tova får vara kvar i slussen (som är lika stor som en större ridplan och full av spirande grönt).


Fasen vad hon lade hårremmen i ordning. Kan inte se ut som en stekare heller, måste tänka på imagen [imaasch’n].

Lägligt nog hade Nonne kommit över från Andra Sidan, så hon fick bistå lite till att mycket provisoriskt hägna in slussen så den blev ännu mindre, för jag tänkte mig närma mig henne på samma sätt som inför transporteringen. Jag borde kanske kört bort henne mer i stora hagen för att jobba lite med hennes energier, men det hade jag inte gjort och fick skylla mig själv. Mina första försök att närma mig henne resulterade i att hon hoppade över tråden vi satt upp. Duktig tjej på att hoppa måste jag säga!

Eftersom fulvädret tilltog och jag behövde energi så lät vi henne vara ifred i ett hörn av hagen och drog om avskiljningen. Nonne var på väg till stan och lämnade oss och jag drog i mig hett té och mackor innan jag fortsatte.

Med större utrymme, bättre avskiljning och mig i bättre kläder gick det mycket bättre. Flera gånger kunde jag närma mig och hon följde mig när jag vände henne ryggen och gick från henne. Vi nöjde oss där.

Slussen är en trevlig enhästshage lite tillfälligt sådär, bra med mat och trevlig utsikt. Både hon och Gastroler verkar väldigt vana vid att avskiljas från andra och gå med stängsel emellan. Vi avslutade väldigt bra och Tova får gå själv i den bättre, lilla hagen, så fortsätter vi imorgon (till skillnad från att börja om). Tova kom självsäkert fram till mig när jag bar ut en vattentunna åt henne senare. Väldigt trevligt, det här kommer bli bra.


Ordningen återställd, ser återigen ut som en Bad Boy efter noggrann rullning.

Här har vi badat varmt och avnjutit räkor och bubbelvin.  Vi har grillat men inte ätit ute, utan inne i levande ljus’ sken och vi har gett hö i alla hagar. Kvällen blir lugn (hoppas vi), vi har mycket att ta igen när maken varit bortrest så länge. Vi är också viktiga. 

Ha en supermysig fredagskväll och glöm inte bort att säga någonting riktigt snällt till dina kära, plussa på med en kram.

Kram från mig till Dig/fru Jonsson

 

onsdag 11 maj 2011

Förvirrande skogsvandring och en väluppfostrad ko (eller är det en tjur?)


Svar på vad det var i kohagen står längst ned, så för den med tidsnöd; scrolla ned.

Gårdagen var mycket händelserik, men jag håller mig till kvällens begivenheter, och det är inte bara (norrländskt uttryck).

Det drivs något slags projekt för att använda den gamla kyrkstigen till Arnäsvall som ridväg, alltså turridning eller ridning från gård till gård. Ambitionen från början var nog att även kunna köra så att även personer som av någon anledning är förhindrade att ta sig fram på hästryggen skulle få åka, men det kräver inte enbart mycket arbete med själva leden utan även att det finns handikapptoaletter utefter leden. Jag är inte helt säker på den punkten, men jag satt med på ett möte förra vintern och det var så jag tolkade det. Eftersom gårkvällens vandring skulle gå från mon tyckte jag det skulle vara intressant att hänga på. Och visst, det var en härlig vandring i den ljumma vårkvällen, men det var åtskilligt som blev fel.

De som hade störst hum om hur vi skulle gå körde fast på vägen dit. Vi körde så långt vi vågade och fortsatte sedan till fots för att möta upp ”fastkörarna” som vandrade mot oss. Det gick rätt mycket tid till att finna kyrkstigen och vi kom in på den långt efter där vi egentligen skulle, så där är det åtskillig mark som jag ännu inte vet går att beträdas av hästhovar. Jag tyckte det såg illa ut bitvis. Nedfallna träd går att röja, men stenig mark där det ligger mossa och rötter över håligheter, det är ingenting för mig. Så kom vi ut på ett markberett hygge och där dog drömmen för oss i gruppen som var där för att kolla ridbarheten.

Som parentes kan jag tillägga att det var ytterst begränsat med mobiltäckning, det gav lite krydda till äventyret eftersom vi inte var riktigt säkra på vart vi skulle.

När vi så mötte upp den ena faståkaren visade det sig att det fanns en annan stig. Fyra av oss chansade och vandrade till slutpunkten efter den stigen. Biten vi gick var ju jättefin som ridled! Det gjorde att den tidigare promenaden kändes lite bortödd, det hade gett mer om vi kunnat ta oss fram längst den fina vägen. Det var svalt och grönt i skogen, det doftade ljuvligt och fåglarna sjöng aftonsång. Så plötsligt ljusnade det.



Skogen öppnade sig och där framme badade det i ljus och vi trodde självklart vi kommit fram till slutdestinationen, ett sandtag. Det var det förstås inte, utan ännu ett drömdödande hygge, värre än det förra och stigen tog bara slut. Så fick vi direktiv via telefon och kunde knövla oss genom snårig och jävlig skog den sista biten, så då var ju det också bortkastat (tyckte jag just då).

Väl framme väntade resten av gänget på oss och vi satte oss att fika. Då kom det fram ännu ett alternativ, en väg upp i skogen från sandtaget. De två morska männen tog den vägen tillbaka. Jag och Carina var väldigt sugna på att avböja skjuts och gå även vi, det var ju trots allt ridväg vi skulle kolla, inte vart vi inte skulle rida. Efter moget övervägande valde vi skjuts trots allt. Timmen började vara sen och vart man kom fram efter det tredje vägalternativet var oklart. Hundar och hästar och ett knä som nog inte skulle klara mycket mer stenig snårskog bidrog till mitt beslut. En mestadels mycket trevlig vandring i gott sällskap, men ändå åkte jag hem i oförrättat ärende.

Som tur var, för hemma i stohagen var det livat. Min hyresvärd hade släppt ut djur i beteshagen som gränsar till vinterhagen och Bizra som lider av svår koskräck såg till att ingen slappnade av i onödan. Det såg jag när jag skjutsades till min cykel som stod på idrottsplatsen, någon kilometer bort. Jag cyklade snabbt hem och kvällsrastade hundarna. Bizra var på helspänn trots att kossan avlägsnade sig (den hade stått vid sin haggräns och tittat över till stona, mycket hotfullt för Bizra*suck*). Sedan gick jag längst min hages stängsel ned till kohagen för att visa hästarna att det inte var förenat med livsfara.

Eller var det så ändå..?

Hagarna är åtskilda med några meter av en traktorväg och kohagen har ett ut- och insläpp just där uppe. Det var öppet! Klockan tror jag var runt halv elva och det var inte mörkt, men definitivt inte ljust heller. Så tänkte jag att jag bara sett ett djur och den var svart. Bonden har två tjurar, bägge svarta, en är synonymt med Ferdinand, den andre med Belzebub, vad jag hört. Jag tänkte inte gå fram och konstatera kön på djuret utan ringde min hyresvärd och frågade om det var fler djur på gång eller om det fanns en annan anledning till att det var öppet. Han suckade djupt och skulle skicka över en dräng (min hyresvärd har sin gård på andra sidan älven), men det var väl onödigt tyckte jag, nog kan jag stänga.

Då såg jag att övre tråden var av. Det är en hård järntråd och i halvdunklet såg jag inte riktigt vart den var och jag gissar att det är rätt bra fart i strömmen. Herr eller fröken ko hölls ute på ängen så jag sprang och hämtade en av mina svindyra stängselskarvar och lappade ihop tråden, utan att få ström i mig. Då först kom ”muarn” fram. Höll sig ca två meter från stängslet och jag hade inte sett några som helst spår utanför hagen. Ett mycket väluppfostrat djur måste jag säga.

Frid och fröjd i alla hagar!

Sedan skulle jag ta det lugnt, men katter (ja, inte bara Idun) och hundar bestämde annorlunda, så det var bra över midnatt innan jag och Idun lade våra söta huvuden på min kudde.

Nu väntar en ny dag med nya äventyr. Hoppas just du får en toppenfin dag!

Puss å Kram/fru Jonsson


 Jag kan avslöja att det var en förrymd kviga, ingen liten Belzebub;) Från samma flock hade två andra kvigor gett sig ut på en nattlig simtur också. Finurliga djur..

 

måndag 9 maj 2011

Våren visar sin bästa sida



Vad kan vara mer ljuvligt än att en sommarvarm vårafton i början av maj stå under en blommande sälg som surrar och hummar av humlor och bin som samlar vad som kommer bli försommarhonung?

Dagen har varit mycket varm, men effektiv och även slitsam. Jag sammanfattar och lägger in lite bilder som egentligen inte har någon större relevans till texten;)


Utsikt från Vinterhagen över Gideälven med omgivningar i skir vårskrud

Uppe med tuppen var jag. Slaggade på soffan inatt för att ha koll över åtminstone stohagen. De borde ju reagera om allt inte är OK i de nyanländas hage. Men natten var lugn och när jag gick ut på power walk med hundarna kl sex så låg de flesta hästarna med en väktare i varje hage. Mycket bra tecken på harmoni. Sedan vattnade jag mina små odlingar, gick promenader i skritt och trav med Hinica och Minna fram och tillbaka till betesängarna, bytte grimma på Gastroler och borstade honom, rengjorde vattentunnor och tog en cykeltur runt älven över hängbron för att få lite svalkande fartvind.


Bizra och Hinica i överexponerad aftonsolsbild. Tycker det är charmigt när solen ”förstör” bilder, påminner mig om foton från när jag var liten

Efter lunch sådde jag lavendel i små torvkrukor (eller vad tusan de kallas) och drog ut hö till hagarna. Ett projekt som drog ut på tiden när min gamla kärra tappade ena hjulet. Det var inte helt lätt att få det på plats igen och då fick jag lasta om höet när jag var klar(vet ni att jag är höallergiker? ”Bara" kontaktallergi, men inte optimalt när man har hästar). Efter hö till bägge hagarna var det dags att rasta hundar och kolla vatten igen.


Nykomlingarna=)

I afton har jag kollat hur vattennivån ser ut i Gideälven där beteshagen är, hundarna var med och de dog efteråt av värmeslag. De återuppstår nog runt tio-pinken i kväll. Sedan gick jag för att se hur gräset växer på Vinterängen, jag vattnade odlingarna igen och konstaterar att jag fyllt fem dunkar åt hästarna idag, vilket betyder 100 liter fördelat på två hagar. Hingsthagen ska få ett badkar i morgon, stona kan inte ha det, för de badar sina söta små hovar. Hoppas Gastroler och Tova har bättre hyfs (eller sämre hygien, beror väl på hur man ser det).



Ha en underbar kväll. Puss och kram/fru Jonsson


söndag 8 maj 2011

Äntligen är de hemma!

Välkomna hem, Gastroler och Tova!

Som jag tidigare nämnt så går Dictorsha numer under smeknamnet Tova, som är kort för Tovareshch, vilket betyder kamrat. Det passar både oss och hästen bättre tycker vi. Det enda vi var riktigt säkra på när vi åkte för att hämta dem var att Tova inte låter sig fångas av främlingar, inte ens av nära och kära vänner som varit borta från henne någon vecka. Utmanande förutsättningar alltså.

Plan A var att jag skulle försöka ta henne på en gång. Vissa hästar funkar så, att man får en liten, liten chans att ta dem genast, sedan håller de sig undan. Det funkade inte så vi provade nya tekniker. Vi visste att mutor inte funkade eller att bli lämnad själv. Då började jag att sjasa bort henne. Så fort hon inte gav mig uppmärksamhet skickade jag iväg henne. Det tog en stund för Gastroler att förstå att det inte gällde honom och sedan var han mest i vägen, alltså tog vi honom ur hagen och ställde honom i box.

”Sjasa-metoden” kan se brutal ut för en som inte är bekant med det sättet att hantera hästar. Många kan nog fundera på vad jag försöker ernå i att fånga in min häst när jag kör iväg den hela tiden. Det handlar om att det är obekvämt att inte vara uppmärksam på mig. Att hon sedan galopperar när jag kör iväg henne, det är hennes problem, det har jag aldrig bett henne om. När hon blir uppmärksam på mig stannar jag och ger henne andrum; Hon får vara ifred (eftergift). Då försöker jag att få henne att flytta bakdelen så hon står vänd mot mig, uppmärksam mot mig. Släpper koncentrationen eller om hon exempelvis äter, går iväg eller nonchalerar mig kör jag åter iväg henne. Sjas bara. Ett tydligt exempel på att det inte är stressande eller ”förstör” infångandet är att Gastroler lät sig infångas på en gång sedan vi bestämt att han inte skulle vara kvar i hagen längre (då han var i vägen).

Med hingsten borta så fick vi hjälp att med stängselband avgränsa hagen så den tillslut var som en stor box. Jag kunde då utan problem vara ganska nära Tova när hon gav mig uppmärksamhet. Vi bestämde en gräns (osynlig) där hon fick vara ifred i sin zon så länge hon var uppmärksam på mig, och inte fick kliva över i min zon. Så kom hon fram och hälsade (luktade på ovansidan på min framräckta hand). Lugnt och försiktigt. När vi hälsat försökte jag åter flytta bakdelen så hon skulle åter vända sig mot mig. Bortsjasning om hon brast i uppmärksamhet.

Ungefär fem gånger hälsade vi. Varför tog jag henne inte bara då? Det var ju bara att hugga tag i grimman och hålla fast. Jo, jag vill att hon ska vilja komma till mig, inte att jag lurar och överfaller henne. När vi så hälsat och jag kunde stå kvar tätt intill henne smekte jag hennes hals på höger sida. Så vände jag ryggen mot henne och gick ett par steg; Tova följde på samma, täta avstånd. Jag vände mig mot henne och smekte halsen på hennes vänstra sida. Hon var fortfarande helt lugnt, vänlig blick och avslappnad. Jag vände mig om och gick, hon efter som i ett osynligt snöre. Efter jag smekt henne på halsen en tredje gång tog jag ett tag i grimman. En lätt reaktion (får jag fan nu eller är vi OK?), sedan helt lugnt fick jag ta grimskaftet och sätta fast det i grimman.

Plättlätt, det tog ca en och en halv timme från det att vi anlände till att vi ledde Tova ur hagen.

Lastningen var hon lite lurig med. Tog kavata steg framåt, upp på baklämmen, sedan stegrade sig bakåt om hon inte kunde dra mig bakåt (jag började ta spjärn och hålla i mig med en hand och låste armen jag höll henne i, då blir man skitstark). Sedan upp på lämmen igen. Så klev hon bara på! På femte försöket ungefär. Hon klev över havrehinken och ställde sig på plats bara! Skönt för mig som kämpar med lastningstrauma.

Gastroler var skitless på att vänta! Han leddes ut till transporten och gick på rätt omgående. När vi skulle lasta av ville han inte alls vänta tills vi lugnt och fin lett ut stoet, utan han lastade av sig själv minsann när Tova hur fint som helst backat ur. Tur mellanväggen och allt höll, han blev lite fastklämd en stund, han är nog inte van vid sin nya rondör än;) Det blev mest pinsamt för honom, jag lovar.

Så inne i hagen vändes mularna mot det skira gräset efter en kort och slarvig besiktning av omgivningen. Stona i hagen på andra sidan vägen var inte så jätteexalterade över nykomlingarna. Gastroler luktade en hel del men konstaterade att gräs var viktigare just nu (med tanke på de enorma mängder hö som gått åt under inhysningstiden är jag ytterst förvånad att det går i ett grässtrå till, men vem är jag att döma? Bara det är lugnt i hagarna är jag nöjd).

Nu har jag ätit och ska diska. Resten av kvällen är mitt jobb att titta på hästar. Sämre kan man ju ha det.

Laters all, ha en fin kväll! Det ska jag.

 PS Finns det frågor om mitt sätt att fånga in Tova så fråga gärna i kommentarsfältet=)

DS

 

lördag 7 maj 2011

Jäkla häst och va' lättlastad!

Bild tagen 6:e juni 2010

Hej!

Jag har inte tid med er, men det hände en sådan skitrolig sak (ja, för en hästbonde var det skitroligt, vi har inte höga krav) idag när jag hjälpte till på ”ponnyridning” vid affär’n i Gideå som jag gärna vill dela med mig av.

Tjagatai är en festlig filur. Alla som hållit på med hästar har hört talas om svårlastade hästar. Många har ofta också en mer eller mindre traumatisk historia om lastningar som gått fel och slutat i tragedi (även jag). Många är metoderna, filosofierna och knepen kring att få upp en svårlastad häst i transporten. Aldrig, aldrig har jag dock, förrän idag, haft problem med en allt för lättlastad häst!

Efter två och en halv timme på byn var Tjagatai fruktansvärt uttråkad och funderade på om de månne glömt honom hemma i valackhagen. Sista ungen hade klivit av, han stod som ett ljus för att det skulle gå fortare för mig att sadla av och plocka ihop. Allt var förberett för pålastning och Ivanna skulle på först. Jag höll i bägge hästarna medan Carina stod redo inne i transporten för att ta emot och sätta fast och Tjagatai var märkbart otålig. Han försökte till och med tränga sig före Ivanna. Så var stoet på, och jag skulle få till mellanväggen och bakskyddet, men det var bara att glömma, Tjagga var redan på väg upp för han skulle minsann hem!

Vi skrattade gott åt hans iver. Den hästen förgyller verkligen hästlivet.

PS Han är förstås till salu också;) Kräver ork och konsekvens, men kommer bli världens tryggaste kompis som lär kunna uträtta stordåd. Något för den tornerspelsintresserade, kanske?

Att han är lättlastad är redan konstaterat;)

DS


torsdag 5 maj 2011

Alternativt födelsedagsfirande (och; JA, änglar finns!)


Blir man av någon anledning less på att fira sin födelsedag på traditionellt sätt (vad nu det är) så ska man inte vara rädd för att prova någonting nytt. Exempelvis kan man sitta bredvid E4 drygt fem mil hemifrån och ivrigt sms:a sig genom halva telefonboken. Men nu går jag händelserna i förväg, jag ska förklara:

Såhär tänkte jag; Vi har ändå stött på patrull vad gäller att få hem hästarna från Skule på fredag, eftersom min kära medhjälpares bil gått och tappat avgassystemet, så då tar jag en dag bort från slitet på gården, lastar bilen med hösäckar och drar iväg för att hälsa på Gastroler och Tova. Eftersom bilen betett sig lite märkligt (bla måste man stänga av fläkten för att den ska orka starta samt att den nya fläktremmen låtit värre en den gamla) så tog jag även med mig hundarna och vatten till dem. Gudarna vet när man kommer hem?

Jag kör bil så sällan att jag de senaste åren inte ens behövt tanka, någon annan hinner alltid före;) När jag gick in på Statoil Norra för att betala för bensinen jag tll slut fått i bilen  så skrattade jag och sa till kassörskan att jag kände mig som ett äkta miffo som för det första behövde instruktioner för att få upp tanklocket (som sitter på fel sida bilen) och sedan trodde det var ett flipperspel jag lyft tankmunstycket från då hela maskinen började plinga, tuta och blinka. Nåja, soppa för 220 spänn fick jag i och tjejen i kassan kommer att minnas mig.

Strax söder om Örnsköldsvik, 09:50 på förmiddagen, känns det plötsligt konstigt i gaspedalen, strävt på något vis och då först tittar jag på tempmätaren. Snabbt förstod jag att visaren inte ska befinna sig över den röda markeringen högst upp på mätaren, långt över bokstaven H. Jag frikopplar och då stannar bilen och jag gör mitt bästa för att styra bilen mot sidan innan tvåfiligt blir ett.

Fanfanfanfanfanfanfanfan tänkte jag och ringde maken, mest för att ynka. Vad kan han göra från Oslo liksom? Då kommer en vägens riddare i form av en mc-polis. Han tyckte förvisso synd om mig, men ansåg främst att jag borde koncentrera mig på att få bilen till en bättre parkeringsplats, helst hemma på gården, men när jag började darra med underläppen och rabbla osammanhängande om hästar och hundar och att jag var ensammast i hela världen utan pengar till bärgare kontaktade han en bil med snälla poliser istället.

De snälla poliserna var där i ett nafs! De hade inte bara med sig en bogserlina, utan även en liten manick som talade om att jag minsann hade körförbud på bilen! VA???!!?? Sa jag och undrade i nästa andetag om det även stod att det idag var min födelsedag? Med darrande underläpp förstås. Ja, vad säger man. En hel del förmaningar fick jag, både i det olämpliga i att framföra ett fordon med körförbud samt det olämpliga i att köra så långt i en bil som betedde sig som jag beskrev för dem.

På frågan om jag kollat kylaren innan jag åkte svarade jag med att peka på mitt huvud och säga; Jag är blond! Jag vred om nyckeln, bilen startade, jag åkte. Poliserna skrattade och undrade om det var min rutinmässiga besiktning innan långkörning, att bilen startar? Långhörning, hrmpf. För en västerbottning är avstånd relativt. Idag var det långt, förra gången var det inte det.

Nåja, jag fick hjälp av de snälla poliserna att bogsera bilen till ett lämpligt ställe och de ”glömde” botfälla mig för min olagliga framfart. Då började jobbet med att försöka komma sig hem. På fullt allvar tänkte jag först att om bilen bara startar så kör jag ändå till Skule och sedan hem, men bilen löste det problemet (och säkerligen fler bogseringar) med att vägra låta sig återupplivas.

Jag ringde syrran, svågern, sms:ade de jag känner som skulle kunna tänka sig.. Tillslut blev jag faktiskt nervös. Hundarnas vatten hade jag hällt i bilen och det finns ju bättre att göra på sin lediga dag än att andas in gifter vid E4. Men så fick jag kontakt med omvärlden! Ett telefonsamtal från en god medmänniska och 40 minuter senare var jag på väg hemåt med hundar och de få värdefulla saker som fanns i bilen.

Den buddistiska delen av mig tar inte detta så hårt. Allt sker av en anledning, även detta. Kanske hindrade min olycka andra, värre olyckor från att hända? Jag klarar mig fint utan bil bara jag vet att det är så, jag har allt inom cykelavstånd. Utom hästarna i Skule. Det bekymrar mig, men jag är övertygad om att det löser sig. Saker tenderar att göra det till slut.

Väl hemma blev det en sen, lätt lunch och sedan gjorde jag sista rycket i hemmahagen. Inte en helt bortödd dag alltså. Hundarna krävde ingen lång lunchrastning. Det tar på med alla intryck, särskilt att skjutsas hem i en bil där det vanligtvis åker en söt tik.

Jag är nyduschad och avnjuter ett litet glas kallt rosévin som aperitif till min lilla förrätt beståendes av räkor. Till huvudrätt för födelsedagsbarnet blir det min nya favoriträtt, mina goda varma mackor med bönsallad till. Osötat rågbröd för den som funderar på hur det går med matomställningen och tomat- och grönsaksröran har jag som vanligt gjort själv. En 2.8 får jag till för man får skämma bort sig och synda lite på sin födelsedag. Särskilt när man når den aktningsvärda åldern av 38 jordeår;)

Ärligt talat har många av mina födelsedagar varit mycket värre än dagens. Trots allt tog jag mig en ledig dag och det har, som det alltid är den 5:e maj, varit otroligt vackert väder och jag har sett Ö-viks kommun i skir vårskrud och även haft tid att pussa och krama mina tre fina Basjkirston här hemma.

Önskar alla en fin afton, och massor av rosor och varma kramar till Stålis! Jorden behöver fler, fina människor som du, då skulle den vara mycket, mycket bättre.

Fridens!

 

Min visa på Min dag:)




”När lillan kom till jorden, det var i maj, när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol. 

Sjön glittrade som silver, och körsbärsträdet stod i blom, och svalan kvick och munter just hit med våren kom.”

 

Det är min sång på min dag (även om jag inte heter Maja) och jag sjunger den hjärtligt för mig och de djur som orkar höra.

 

Gårdagen var fruktansvärd. Den började illa och sedan blev det bara värre; Djur som väckte mig redan kl fyra, ett energislukande telefonsamtal alldeles för tidigt, dubbelt arbete med hemmahagen där Gastroler och Tova ska gå följt av isolatorer som lossnade i nya hagen! Förkylning och ett skadat knä, samt en god gärning (jag gav bort hästgödsel och stod själv för paketeringen) som tog för mycket tid, trasiga verktyg när jag skulle röja undervegetation i beteshagen och som lök på laxen tappade jag telefonen!

När jag mot kvällen utmattad fortsatte arbetet i hemmahagen med att stängsla in ett berg av skrot vi funnit (jag kallar det K3) fann jag så mobilen halvt nedtrampad i ett dike. Mockning under kvällen i hemmahagen med paus för eldning och påtvingat (av mig själv)födointag . Allt gick lite lättare på slutet trots en värkande kropp som protesterade på alla de vis, för solen hade till slut återfunnit sin plats på himlen, och det var då jag såg henne;


Bild Ulf Forman

Den första svalan! Kvick och munter var hon också och det värmde mitt hjärta. Jag tänkte på min far och hur han lyfte ned fönsterraden ovanför ladugårdsvindens port när svalorna kom, för att de lättare skulle kunna flyga ut och in och bygga sina bon. Svalor bringar lycka över gården där de väljer att bo och svalans ankomst var den finaste present jag kunde få!

Idag lägger jag verktygen åt sidan så länge det behövs för att hälsa på Gastroler och Tova. Jag tar med hundarna också, då behöver jag inte känna stress om det blir långvarigt. Grejen med Tova är nämligen att hon är svårfångad av den som ännu inte vunnit hennes förtroende. Det är uppenbart att hon blivit lurad med godis ur hand, godis i hink, avlägsnande av sällskap etc. och jag vill absolut inte ”överfalla” henne. Det kommer bli en intressant dag.

”Utmaningar kommer inte till små människor, de kommer till stora (great) människor”

Buddistiskt ordspråk

Glad födelsedag på er, puss å kram/fru Jonsson