Tadaaaaaaaaaaaaaa.. Avslöjandet

Vi välkomnar Gastroler och Dictorsha i Basjkirflocken

Där gick jag händelserna lite i förväg, vi måste vänta tills vi kan släppa ihop alla på bete i slutet av maj, men jag kan numer titulera mig hingsthållare i alla fall.

Hingsthållare

Jajjemän, jag gillar verkligen att tänja på gränserna när jag funderar på någonting. Funderar jag på hästavel så går jag ut hårt med att först köpa tre dräktiga ston plus ett framtidslöfte för att sedan friskt gå vidare och köpa en hingst samt ett sto med ganska unikt blod.

Nej, så har det inte riktigt gått till, det finns en tanke bakom vansinnet. Som någon kanske minns så gjorde jag tidigare ett inlägg (här) om en hingst som var till salu. Ganska så förmånligt lyckades jag förvärva denna hingst samt en ”sällskapsdam”, en rysk import även hon med obesudlade blodslinjer. Hingsten skulle som sagt kastreras och säljas på auktion om ingen köpte honom och ni är välkomna att kalla mig tokig, men jag var bara tvungen att rädda denna pärla. Med min uppfödares hjälp så ordandes ett tillfälligt härbärge till dessa två tills jag kan släppa ihop flocken. Det krävs neutral mark (den enorma beteshagen vi får nyttja) samt att fölen är födda innan vi integrerar flocken. Det måste bara finnas en mening med att detta föll oss i knäet precis nu.

Vi åkte ned till Bräcke (Bjästa, inte Jämtland) och välkomnade de två. Ankomsten blev åtskilliga timmar tidigarelagt, så lite panik blev det med att sy ihop det sista, men där stod vi med darriga knän och försiktiga leenden när dörrarna till lastbilen öppnades och jag för första gången skulle se vad ödet bestämt att jag skulle ha.

Gastroler var så sockersöt så jag höll på att börja gråta när han leddes ur transporten. Det har bara hänt en gång tidigare och den gången var det en själsfrände jag mötte (nordsvensken Tindra). Dictorsha verkade ha all vinterpäls kvar och hade svettats ymnigt, men hon var väldigt försigkommen i den nya hagen och gick före hingsten för att utforska omgivningarna. Lite märkligt kändes det att lämna de två när man helst ville kela med dem hela kvällen, men vi får ta igen det när de kommer hit.

Jag är lite snurrig nu och skriver osammanhängande. Jag får förstås återkomma i ärendet men lägger in några bilder från första mötet.

På en liten utflykt för att se hur mycket snön håller

Jääääääääklar! Där höll det inte!

Söt som socker..

Ha en fin kväll nu, här finns många intryck att smälta. Puss och kram från fru Jonsson, ännu föllös hingsthållare.

Nedräkningen är över!

Men först lite underhållning i form av ”Vårtecken #5”

Jag pratar ju ofta om vår fantastiska femte årstid som vi kan njuta av här, vårvintern, och om varje årstid hade sin egen fågel skulle årstidsfågeln för vårvintern vara orren.

Bild hämtad från Svenska Ornitologiska Föreningens hemsida

För första gången i år hörde jag orrarna spela på mon i morse och för mig finns det inget ljud som mer illustrerar vårvintern samt förebådar att den årstiden strax går över i vår. Nu spelar det ingen roll att det blir bakslag med kyla och snö, när orrarna spelar är våren definitivt på väg!

Hör orrspel här!

***************

Nedräkningen över, ja.

Nu frågar sig mina två trogna följare; ”Vilken nedräkning?” Jo hörrni, denna hemlis har varit så till den milda grad hemlig att till och med nedräkningen varit hemlig! Men vi har räknat ned från ungefär 60 och i kväll är väntan över. Men ni får ge er till tåls. Jag tar med kameran och bilder samt stort avslöjande kommer i morgon eller på lördag.

Ha det bra så länge;)

En Svensk Tiger

Inte en tiger kanske, men väl en liten bondkatt ute på sitt första äventyr i Västergissjö

Idun tycker hundarna är jättefula. Särskilt Ludde, han är fulast i hela världen säger hon och dessutom viftar han på svansen jämt och viftar man på svansen, då är man arg! Ludde är mest rädd för Idun, men nu börjar de vara otåliga bägge två. Ludde vill att de ska hälsa ordentligt och Idun är trött på att bara ligga på skänken när hundarna är lösa.

På västfronten intet nytt, så är det här. Låsta i sina skyttevärn försöker de vänta ut varandra. Idun vågar sig ned emellanåt, men då är Ludde för ivrig. Hon blir skitarg, han backar, hon drar sig tillbaka till skänken.

När hundarna inte är lösa på nedervåningen är Idun ett riktigt busfrö! Idag tog jag ut henne så hon skulle få utlopp för all energi och bekanta sig med gården. Det tyckte hon om och var inte så jätteförtjust i att gå in igen. Men jag ska ta med henne ut sedan igen när jag ska jobba med höet.

Man vet ju när den första snön faller och man vet på ett ungefär när den väntas, men när fan faller den sista snön egentligen? Igår satte det igång att vräka ned snö så jag fick faktiskt skotta på morgonen. Fortsatte med det under förmiddagen med Idun som skeptisk åskådare. Men det är väldigt ljust och vackert nu och hela världen ser ren ut. Fåglarna sjunger för glatta livet, solen lyser och snön den smälter.

Härlig vårvinter alltså!

PS inget föl än.

Nonchalant av WWF!

Världsnaturfonden, WWF, vill att vi släcker ned en timme för Moder jord men struntar i att upplysa mer om saken. Att luta sig tillbaka på gamla meriter och tro att Earth Hour nu efter några år är ett självrullande evenemang som alla har klart för sig vad det handlar om är inte kaxigt och självsäkert; Det är jävligt nonchalant!

Här följer några av de vanligaste missuppfattningarna och ursäkterna för att ”slippa” släcka ned:

”Det kommer gå dubbelt så mycket ström när alla sätter på allt igen samtidigt klockan 21:30.” Det man här menar egentligen är: ”Är du galen! Sitta i tyst och kompakt mörker en hel timme med familjen! Jag kommer inte finnas kvar på en enda vän-lista när jag går in på Facebook igen.”

”Här hemma har vi bara lågenergilampor så vi behöver inte släcka, vi har redan dragit vårt strå till stacken.”

”Inte tänker då jag låta mat för tiotusenatals kronor förstöras!” Det här är värt att komma ihåg till sensommarens kräftskiva: Att ett kilo kinesiska jumbokräftor skulle behöva tina i tre dagar är en myt! Det går på mindre än en timme.

”Ja vill man att huset ska frysa sönder så..” Ja, den ursäkten är så snurrig så jag kommer inte ens på något att kommentera den med.

”Inte spelar väl det någon roll om jag släcker. Alla fabriker kör ju på som vanligt.”

Den information WWF har gått ut med inför EH har väldigt många svenskar tolkat som följande: Vi stänger av all ström för att se hur mycket el vi spar under en timme. Det råder alltså stora missuppfattningar om vad som ska göras, när det ska göras (jag trodde det var 20:00), samt vad syftet är.

Låt mig bena ut begreppen lite. Earth Hour är en visuell manifestation. Man kan säga att det är som ett fackeltåg fast tvärt om. När jag, mina grannar och kommunen släcker ned samtidigt som Globen och Kolosseum då blir det väldigt effektfullt. Det är lampor det handlar om, ingenting annat, bara lamporna. Då sänder man en signal att här bor det minsann någon som bryr sig om vår blåa planet!

Att låta svenskarna tro att de ska avstå sociala medier och Körslaget och istället tvingas umgås med sin familj i totalt mörker är elakt av er, WWF. Mycket elakt och dumt! Snälla Världsnaturfonden, koncentrera er inte bara på släckningen till kommande års Earth Hour, lägg fokus på upplysning också.

 Ja här var det som sagt släckt i närmare två timmar och det ska erkännas att jag kände mig som en skurk när jag tände den lilla lampan i hallen vid tiotiden. Jag hade massor av stearinljus tända hela kvällen (ungefär som vanligt alltså) och såg Downtown Abbey, men först kollade jag runt lite på nätet. Earth Hour nämndes på en del ställen och många avfärdade det som trams med ovan stående förklaringar. Det var till och med en person som blev upprörd över att jag var på ett chatforum under EH. Sist jag kollade var inte MacBook Pro en lampa.

Om WWF är nöjda med Svenska folkets insats igår under EH då är det någonting allvarligt fel. Ni kunde minst tredubblat nedsläckningarna med bättre information. Nonchalans är aldrig häftigt!

Välkommen Idun

Alla som trodde att det fötts ett föl räcker upp en hand!

Tji fick ni, det blåser fortfarande isande och friska västvindar så fölisar är inne men Kalinkas juver fylls mer och mer. Nä, nytillskottet är vår blivande råttjägare Idun:

Här är vi trötta på att vakna till musrassel i sovrumsvägen, så därför hämtade jag hem söta lilla Idun i morse. Hon tyckte jag körde som en bandit från Gideå och hem, vilket hon påtalade högt och ljudligt (det är sant, hon tystnade när jag slutade öva inför Finska Rallyt). Hon verkade tycka att Casa Jonsson var ett helt OK ställe med många möjligheter tills hon förstod vad som fanns bakom den stängda taodörren; Två dregglande varulvar! Eller som jag väljer att kalla dem; storpudlar med kattvana.

Nåja, felidaer och canidaer (katt- och hunddjur) får gå skiftgång nu. Idun får gå på upptäcktsfärd och vräka ut sig över ytorna när hundarna är på toa (där de trivs, jag är inget monster heller), och sedan får hon ligga i sin bur medan hundarna traskar runt här. Ludde är intresserad medan Izor minns rivet skinn och hellre bidar tiden under sängen.

Vi får väl se hur det går.

Idun visar klockslag samt inner- och yttertemperatur

Ha en riktigt skön fredag nu och mys som att det vore den sista fredagen på jorden;) Puss och kram från gräsänkan Jonsson och hela menageriet.

Varning för enorma snömassor (och jävligt fult språk)

Tyvärr så måste jag nu meddela er om att en ny istid med många, många meter snö väntas till Gideå Älvdalsområde. Hur ska jag annars tolka det när Vägverket (eller vilka det nu är och vad de behaga heta just idag) sänder ut en monstruös skrapmaskin för att bredda och göra plats för alla ohyggliga snömängder?

I skrivande stund är jag fly förbannad som en hel jävla bisvärm och hade jag den ormars snedvridna avkomma som styrde ovan nämnda fordon här framför mig så skulle han fan i mig få veta att han levde (ett tag till).

Här förbi är den grusade kostig som kallas väg snöfri. Dessutom ligger största snömängden på nedersidan vägen mot älvdalen, så det föreligger ingen som helst överhängande risk att den snön skulle trilla upp på vägen och orsaka översvämning eller drivis. Varför så i helvete är det då nödvändigt att fylla min körväg som jag använder dagligen för att köra ut hö, som JAG skottat och hållit fin hela vintern, med hundratals kilo med blötjävla snöklumpar?? Och att som lök på laxen även pressa samma blötsnö mot mitt stängsel? Tråden har töjts inåt hagen av snötyngden, ingen ström i trådarna. Vad gör Basjkirer då? Står de på behörigt avstånd och betraktar det nya, beredda på flykt? NÄ!! Basjkirer går fram för att noggrant titta på snöskrapemonstret, undersöka snömassorna och LUTA sig mot de verklösa strömtrådarna.

Tack för extraarbetet!

Ni har hört kvinnliga tennisspelare va? Jag lät som bägge systrarna Williams i kör när jag efter bästa, frustrerade förmåga förflyttade helvetessnön. Hur annars kan man låta då man måste ta i så man får skitsmak i käften för att orka lyfta kompakta klumpar med nederbörd som komprimerats sedan november förra året? I rivande västvind som endast bröts av med en och annan stormby dessutom. Men nu är ordningen efter mycket slit återställd.

Tack även till Kalinka som till slut förstod att mota bort flocken från stängslet så jag fick skotta bort blötsnön och spänna trådarna. Och idag har beordrat fölisar att stanna inne! Inget väder för småknattar idag.

Tack för ordet!

Publicerad!

Bilden är den jag valde till artikeln. Det är Hinicas syster Ivanna som tar igen sig i maten.

Ja, det är inte första gången i mitt liv jag blir publicerad, jag har ju faktiskt gett ut prosa i mycket begränsad bilaga;) Men jag måste ändå få skryta över att ha fått en artikel (den första jag skrivit) publicerad i Örnsköldsviks Allehandas nätupplaga:

Länk

OK, det är ”Nära-bilagan” där vem som helst får registrera sig och skriva, men ändå. Får se då om den kommer i tryck också. Jag hoppas förstås på det, mer för artikelns innehåll än för min egen skull.

Stormbyar

Vilket jäkla blåsväder vi har här! Gårdagen bjöd på riktigt friska vindar. Ingenting konstigt med det, solen sken och vinden var varm, det är världens bästa töväder om det blåser samtidigt när det är så varmt. Så när vi åt middag blev det svart ute som att solen plötsligt ramlat av himlen, och sedan kom stormvindarna med blötsnön som en gigantisk blästermaskin! Det höll på en 6-7 minuter och sedan blev det alldeles gult ute när solen åter fann sin plats på himlen och lyste genom snön, som för att jaga bort ovädret och strax efteråt var himlen blå och vindarna varma igen.

Påminde mycket om den åskstorm som överraskade oss i somras när vi var på långpromenad en afton:

Ja, så fortsatte det under kvällen och natten. När jag klev upp vid sextiden drog ännu en komprimerad snöstorm in. Nu ska jag ut och rädda det hö som finns kvar och ge hästarna mat och renfor på vinterängen om det inte blåser för mycket. Även om det är lä på ängen verkar inte hästarna vilja gå genom skogen när det blåser hårt. Och inte klandrar jag lilla fölis idag heller. Jag har full förståelse för att den lille håller sig inne i detta ruskväder. Men juvren börjar fyllas, alltid nå’t;)

Ur golvbrunnen i källaren trycktes det upp vatten igår, så det blev lite panik att såga timmer och hugga ved kan jag lova! Nu har det sjunkit undan tack och lov, så jag ska ned och börja röja i eländet. Portarna får nog vara öppna idag så kan vinden få göra nytta och torka upp där. 

Ha det fint! Pussåkram/fru Jonsson

Amatörfågelskådaren i farten igen

På farmen är det bråda dagar nu så jag har inte tid för bloggen. För att svara på frågan på allas läppar; Nej, inget föl än, det är någon vecka bort. Så, då har vi klarat av det;)

Att jag tog mig tid att kika in här var bara för att berätta att det bor världens häftigaste småfågel i skogarna här, kolla bara färgerna!

Tallbit

När jag går på mon på morgonen så brukar en hel flock sitta samlad där man kan svänga av mot brandtornet och fäboden och det är som en liten hög med kvittrande lava som sitter där på vägen och pickar i sig någonting som visst är himla smaskens just där. De är verkligen eldigt röda i sin fjäderskrud och skäms definitivt inte över sin varelse. De är inte skygga heller så man hinner komma väldigt nära innan flocken lyfter från vägen som en flammande röd drake.

Naturen är så jäkla häftig!

Vårdagjämning

Där borta är våren!

Vårdag jämning, ja, ordet är löftesfyllt och balanserat. Dag och natt är lika långa och nu börjar skymning och gryning åter närma sig varandra. Vi har varit ute på lite äventyr idag och är ganska så nyss hemkomna. Därav har jag inte haft tid att hylla vårdagjämningen som sig bör

Men nog är det vårlikt ute, det måste jag tillstyrka. När vi kom hem så gick jag ned till Svedje för att lägga några brev på lådan och det var sju plusgrader och varm vind klockan sju på kvällen. Löftesrikt, minst sagt.

Nu hoppas vi förstås att ett litet föl vill kika ut och njuta av härliga vårdagar.

Ha en fin kväll, puss och kram!

Kråkmåne

 I tidningarna pratas det om en supermåne, men sedan gammalt kallas mars månads fullmåne Kråkmåne. Jag var för trött och frusen (och alldeles för bekväm) för att gå ut och fota utan ställde kameran i rumsfönstret. Det gick bra det med;)

Jag är som sagt på körkurs i helgen och har inte tid för bloggen. Återkommer när hjärnan klarnat.

Puss!

Ludde och jag samtalar i soffan

Ludde på en kudde

-Jaha, Ludde, åtta månader har du varit Norrlänning nu, vad tycker du om att bo här?

–Åh, det är bra tycker jag. Jag kan bo vart som helst bara familjen är med, men det bästa är att gå ut på morgonen och slippa äckelpäckellukt från alla bilar. Här luktar det massor och det mesta luktar gott. Vill du kramas?

–Tack, Ludde. Vi kramas lite.    

-Men ibland är det lite läskigt va? 

–Ja, när vi går uppe på mon. Där finns en massa vilda och läbbiga djur. Och du, det var minsann ingen ekorre som anföll oss igår. Ekorrar är små med fluffiga svansar också hoppar man fram och frågar om de vill leka, och… 

-Orrar. 

–Va?

–Orrar heter de, inte ekorrar. Orre är en skogsfågel, det var en sådan som flög över oss igår morse. Ludde suckar och ser lite bekymrad ut. 

–Du vet att du är en fågelhund, va? fortsätter jag. Ludde drar efter andan och tittar bestört på mig.

–Alltså, jag fattar att någon måste ta fåglar. Någon måste ju vara fågelhund och ta bort dessa hemska orrar, men inte är det jag! Jag kan jaga.. Ludde funderar lite, Fjärilar! Fjärilar jagar jag. Finns det fjärilshundar? 

–Ja, det gör det. 

–Finns det? Ludde viftar ivrigt på svansen. 

–Har de ett namn, heter de nå’t? 

–Ja, Ludde, de heter Papillon. 

–Då är det en så’n jag är. Jag är en Papiljott! Vill du ha en puss?

-OK, kväv mig med din kärlek..

Är det inte dags snart??

Brinnande morgonhimmel

Såhär vacker var himlen när jag gick ut i köket i morse. Sämre kan man ju vakna till. Som en storpudel som hoppar upp i sängen mitt i natten och lägger sig över kissblåsan till exempel. När jag gick upp i natt så ställde jag mig förstås och tittade efter hästarna. Vinterhagen badade i månljus och tre ston låg och sov, medan Minna vakade över dem. Fridfullt.

Lilla parveln i Kalinkas mage verkar också fridfull. Den kan ju vara skygg också, men jag tror den är bekväm helt enkelt. Idag är det den dagen Kalinka är beräknad till, men juvret säger att det är ett par veckor kvar!

Bilden tog jag för en timme sedan, nog är hon bra stor nu?

Jag får vara lite tacksam ändå över att fölet inte verkar vilja komma ut i helgen eftersom jag ska på körkurs. Då skulle jag nog få allt för svårt att koncentrera mig.

Idag ska jag rensa lite på ladugårdsvinden och paketera hö på lämpligt sätt. Jag fick en sådan fin höbal igår som är ljusgrön, mjuk och doftar helt underbart. Som timjan ungefär. Tyvärr blåste det som tusan igår när jag öppnade den så jag fick slita för att inte halva balen skulle flyga iväg! Vinden har mojnat och vänt och är det bara lugnt idag så passar jag på att jobba med höet som doftar av sommar.

Ha en fin dag!

Dox; Feathered Cocaine

”Detta är berättelsen om hur en amerikansk falkenerare snubblade över väldens mest efterspanade terrorist”

Så inleds dokumentären Feathered Cocaine som SVT visade igår kväll. Se den här(länk)!

Trailer till dokumentären

Solen ler och jag med den

Huvudfoting. Eller mulbening, kanske?

Helt fantastiskt väder idag! Frostnupet värre i morse med -18.5° och en isande nordvind som ilsket bet i mina, av vårvintern solkyssta kinder. Usch, grymma verklighet, nyss var det ju vår. Men solen steg och omfamnar nu hela Västergissjö med sina varma strålar. Hela jag är glad!

Jag vann en brottningsmatch med en tung balkärna som jag gett mig själva f*n på att få ut i hagen. När jag väl fått den på kärran blev jag faktiskt orolig att den gamla mjölkvagnen med sina skeva cykelhjul inte skulle hålla, men nu är höklumpen i hagen och hästarna är så nöjda! För tillfället ligger de i höet efter att ha bökat ur det på snön.

Nu är jag laddad för körkursen i helgen! Hans Sidbäck gästar Gideå BasjkirHästar och jag och Poker Kahn ska slå världen med häpnad är det tänkt. I söndags var det en extralektion som jag for på eftersom maken (som egentligen hade lektion) var bortrest. Poker skulle vänjas vid bett inför kursen –han och flera av de andra går annars på side-pull, och det var lite miljöträning med sopsäckar och annat. Eftersom min nacke inte är som den ska och det var lite för isigt för min smak på ridplan så fegade jag ur! Ja, det är sant, jag vågade mig inte upp på Pokers rygg under rådande omständigheter utan tömkörde honom istället.

Oj, vad Poker var duktig! Han tar utmaningar på ett väldigt bra sätt och till slut var det som att han inte gjort annat än att dra kättingar med bett i mun och ”föraren” bakom sig. Då blev jag faktiskt riktigt sugen på att rida och känna hur bettet låg i munnen så att säga, men vågade inte ändå.. Det kommer fler tillfällen. Jag kommer ha Poker på lektion i morgon och kanske är förutsättningarna till min fördel.

Och självklart kommer jag och Poker Kahn slå världen med häpnad i helgen;)

Hackspettarnas hyllning till den nya dagen

Idag tog jag en välförtjänt sovmorgon. Sovmorgon innebär för mig att jag går upp exakt samma tid; 05:50, går promenad med hundarna, ger hästarna vatten och mat medan jag gör eld och sedan äter frukost MEN efter frukosten går jag och lägger mig igen. Jätteskönt!

Visst är det härligt att höra fåglarna hälsa den nya dagen? En kvittrande och drillande kör som välkomnar solen med mångfaldiga stämmor. Nu är det ju så att i avsaknad av koltrast och andra skönsångare som ännu inte anlänt får jag hålla till godo med hysteriskt våryra hackspettar. Nu kan ju jag tycka att om man inte kan sjunga vackert bör man hålla käft, men det har ju å andra sidan inte hindrat ett antal artister från att ändå röna framgång. Att ”sjunga som att ingen hör” har fått en ny betydelse, men strunt i det. Klart hackspettar har lika stor rätt att hylla den nya dagen som andra fåglar.

Vid idrottsplatsen är det gröngölingar som skrålande meddelar solens ankomst (eller om de försöker skrämma bort den, det kan ju vara så också). I djupa bågar korsar de morgonhimlen, fram och tillbaka medan de ”sjunger”.

Lyssna på en gröngöling här

Vid fågelbuffén har jag noterat flera brokiga hackspettar och även de kan ju vara lite gapiga, men det är bara något enstaka kraxande när jag gått genom hagen till vinterängen. Särskilt om jag haft främmande med mig. Fåglar är väldigt duktiga på att känna igen folk och meddelar gärna om det rör sig folk i nejden som inte hör hemma där. Fråga vem som helst som har ankor som vakthundar till exempel.

Apropå det så inflikar jag liten anekdot om en slagugglehona som bodde i skogen hemma i Agnäs. Den lät husfolket promenera i holkens närhet och jag minns särskilt en gång när jag på en ridtur plötsligt befann mig mellan honan och hennes unge. Den ulliga ungen iakttog oss uppkrupen på en gammal PV medan mamman satt uppe vid holken, på andra sidan stigen, och klapprade lite varnande för att uppmuntra oss att passera. När så några snälla människor ville komma och titta närmare på ugglorna (ringmärkning kanske?), då anföll hon direkt de kom för nära.

Åter till hackspettarna, den största av dem huserar nämligen runt gården; Spillkråkan.

Lyssna på en spillkråka här

Den skrålar högre och längre än någon annan hackspett och som lök på laxen så kan den trumma dubbelt så länge som någon annan och det med ett större ljud också. Spillkråkan som glatt hälsar solen om dagarna gör det sittandes på stolpar runt gården, ihärdigt trummandes på de metallock som verkar finnas upptill och sjungandes, som att ingen hör.

Vilken livsglädje!

Var lite tacksam för tusan!

Bild; Astrofotograf P-M Hedén

Det var så vackert i går kväll när jag gick ut för att kvällsrasta hundarna så jag tappade andan. Äntligen hade den ihärdiga vinden mojnat och det var några minusgrader. En skarp månskära hängde mitt på himlen och blickade ned på oss, det var så fantastiskt stjärnklart och över himlen dansade ett härligt norrsken i klara färger. Uppe på mon sjöng pärlugglorna sina klingande kärlekssånger så det ekade över hagarna (hör en pärluggla här). Hästarna tuggade lugnt sin mat under stjärnorna och jag tittade på hundarnas ystra lek i den tjocka nysnön och jag kände en sådan tacksamhet. Tacksamhet över att jag bor i ett land som är så skyddat från naturkatastrofer och oroligheter.

Svenskar har ju ofta en helt fantastisk förmåga att gnälla över futtigheter; Vintern är för lång, sommaren för varm, bensinen för dyr och fel låt vann. Lyft blicken och se lite längre än näsan räcker! Vi behöver inte gräva ned oss i undergångstankar, detta är inte apokalypsens början, men vi kan väl vara tacksam över att vi har det rätt så bra här, jämförelsevis? Och kanske svenskarna skulle börja fundera på om inte brinnande oljeraffinaderier och svajande kärnkraftverk ända borta i Japan kommer drabba även oss till slut. En tanke bara.

Ni får ha en helt underbar helg nu och krama om de som betyder något. Jag ska laga mig god mat, krama mina goa hundar och drömma om kommande trädgårdsarbete. Och jag kan avslöja redan nu;

Fel låt vann;)

Ännu mera nysnö..

Bild tagen för exakt ett år sedan i Djurås, Gagnefs kommun

Eftersom jag gissar att de flesta av mina läsare är ganska så less på snö så lägger jag inte in bilder på snön som föll idag, men jag lovar; Det ser så rent och fluffigt ut och nu när eftermiddagssolen lyser så är det otroligt vackert.

Jag har skottat snö idag (fick hjälp också) och huggit ved. Det senare resulterade i något som jag starkt misstänker är en liten spricka i ett av underarmens ben. En väldigt ondskefull vedklabb anföll mig nämligen nere i källaren, flög från huggkubben och landade på min underarm. Frakturer har jag haft min beskärda del av, så jag vet hur de känns, jag kan vrida armen men inte trycka upp handflatan. Jag tänker inte sitta 6 timmar på akuten en fredageftermiddag bara för att betala för rådet att hålla armen still. Jag fattar vad jag ska göra.

Drängarna har åkt söder/västerut så nu är jag själv igen med djuren. Inga föl än och vinden gör hästarna lite knäppa. Hönsmamma som jag är tycker jag det är lite jobbigt att se de dräktiga skutta runt, men det är inte så ofta de får ”glädjefnatt”, mest står de och äter faktiskt.

Vi avmaskade hästarna häromdagen. Hinica var värst (drama queen) så henne fick Stefan faktiskt vrida i överläppen på, men hon tog hela sprutan, även om hon försökte torka ur hela munnen med snö efteråt. Minna var duktigast. Hade hon bara haft tummar hade hon tagit sprutan själv.

Ja vad gör en halvtrasig vänsterarm när man har så duktig hemhjälp?

Nu ska jag göra en typ av stroganoff till middag och kanske delar jag med hundarna, men de har redan fått lite tacos med makaroner idag. Jag får se hur jag gör.

Puss och kram/fru Jonsson

Nysnö och såddfunderingar

Vilka väderskiftningar det varit de senaste dagarna! I förrgår (tisdags) var det en sådan fantastisk vårdag att jag spettade is, skottade undan ”gamm-snö” och sandade på isen iklädd jeans och T-shirt. Jag tänkte att jag säkert skulle åka på en välförtjänt förkylning, men det skulle det vara värt! Jag verkar dock klara mig undan förkylning. Så igår var det dystert värre med gråväder och kalla, blöta vindar. Så kom snön på kvällen och på radion varnades det för att det skulle komma rätt mycket. Det gjorde det inte, bara lite lämpligt sådär.

Vem är du som gömmer dig i Minnas mage? Jag längtar efter dig!

Idag är det återigen strålande sol och det är så vackert med nysnön! Hagen ser ren ut och hela gården badar i ljus, det gör rakt ont i ögonen när man är utomhus. Det droppar och kvittrar och surrar överallt och jag ska verkligen försöka ta tillvara den här dagen. Man ska inte bli ledsen över att det kommer lite snö mitt i vårvintern, den behövs för att ”bränna bort” den gamla snön, så lite nysnö bara påskyndar processen.

Det införskaffades lite fler fröer igår, så nu funderar jag på hur mitt lilla drivhus kommer se ut. Jag har några gamla fönster att tillgå, så det är bara resten som ska lösas nu. Salvia och lavendel som sedan ska sättas bredvid de vita jätteblåklockorna utanför det gamla utedasset samt vallmo och solhatt som ska sättas ut i en blivande rabatt nedanför vår stora, fina sten, var det som inhandlades igår, nu fattas nästan bara några vackra nävor som ska växa runt mitt lilla fågelbad halvvägs upp på stenen, under den fina rönnen. Jag vet att jag inte behöver förså alla blommor, men jag tar det säkra före det frostiga osäkra och försår allt, för jag är lite otålig också. Det är ju roligt om jag hinner se allt blomma redan i år.

Nu ska det lagas lunchsoppa och sedan ska jag och mina fräknar gå ut i solen=)

Hästarna vilar lunch och Kalinka håller koll. Ber om ursäkt för skitig lins, men jag glömde rengöra den efter att Hinica försökt äta upp den tidigare=/

Vårtecken #4

Akvarell av en för mig okänd konstnär

Jag skulle egentligen skriva om något helt annat, men nu meddelar de ett säkert vårtecken på radion (ett mer rikstäckande vårtecken än mina fräknar); Den första tranan har landat vid Hornborgasjön, och det en hel vecka tidigare än i fjol.

Glad vår på er önskar fru Jonsson som jobbar utomhus i T-shirt idag;)