Idag tog jag en välförtjänt sovmorgon. Sovmorgon innebär för mig att jag går upp exakt samma tid; 05:50, går promenad med hundarna, ger hästarna vatten och mat medan jag gör eld och sedan äter frukost MEN efter frukosten går jag och lägger mig igen. Jätteskönt!
Visst är det härligt att höra fåglarna hälsa den nya dagen? En kvittrande och drillande kör som välkomnar solen med mångfaldiga stämmor. Nu är det ju så att i avsaknad av koltrast och andra skönsångare som ännu inte anlänt får jag hålla till godo med hysteriskt våryra hackspettar. Nu kan ju jag tycka att om man inte kan sjunga vackert bör man hålla käft, men det har ju å andra sidan inte hindrat ett antal artister från att ändå röna framgång. Att ”sjunga som att ingen hör” har fått en ny betydelse, men strunt i det. Klart hackspettar har lika stor rätt att hylla den nya dagen som andra fåglar.
Vid idrottsplatsen är det gröngölingar som skrålande meddelar solens ankomst (eller om de försöker skrämma bort den, det kan ju vara så också). I djupa bågar korsar de morgonhimlen, fram och tillbaka medan de ”sjunger”.
Vid fågelbuffén har jag noterat flera brokiga hackspettar och även de kan ju vara lite gapiga, men det är bara något enstaka kraxande när jag gått genom hagen till vinterängen. Särskilt om jag haft främmande med mig. Fåglar är väldigt duktiga på att känna igen folk och meddelar gärna om det rör sig folk i nejden som inte hör hemma där. Fråga vem som helst som har ankor som vakthundar till exempel.
Apropå det så inflikar jag liten anekdot om en slagugglehona som bodde i skogen hemma i Agnäs. Den lät husfolket promenera i holkens närhet och jag minns särskilt en gång när jag på en ridtur plötsligt befann mig mellan honan och hennes unge. Den ulliga ungen iakttog oss uppkrupen på en gammal PV medan mamman satt uppe vid holken, på andra sidan stigen, och klapprade lite varnande för att uppmuntra oss att passera. När så några snälla människor ville komma och titta närmare på ugglorna (ringmärkning kanske?), då anföll hon direkt de kom för nära.
Åter till hackspettarna, den största av dem huserar nämligen runt gården; Spillkråkan.
Den skrålar högre och längre än någon annan hackspett och som lök på laxen så kan den trumma dubbelt så länge som någon annan och det med ett större ljud också. Spillkråkan som glatt hälsar solen om dagarna gör det sittandes på stolpar runt gården, ihärdigt trummandes på de metallock som verkar finnas upptill och sjungandes, som att ingen hör.
Vilken livsglädje!
Härligt med fångelsång! Här har vi sett: gäss, tranor och svanar idag! Det är rena rama motorvägen på himlen just nu! :)
SvaraRaderaOj! Gäss och tranor känns lite avlägset, men jag höll på att köra i diket igår när jag såg ett svanstreck på himlen, tills jag kom ihåg att det finns ett gäng bofasta knölsvanar vid Höglandssjön, utanför Örnsköldsvik.
SvaraRadera