Ludde och jag samtalar i soffan

Ludde på en kudde

-Jaha, Ludde, åtta månader har du varit Norrlänning nu, vad tycker du om att bo här?

–Åh, det är bra tycker jag. Jag kan bo vart som helst bara familjen är med, men det bästa är att gå ut på morgonen och slippa äckelpäckellukt från alla bilar. Här luktar det massor och det mesta luktar gott. Vill du kramas?

–Tack, Ludde. Vi kramas lite.    

-Men ibland är det lite läskigt va? 

–Ja, när vi går uppe på mon. Där finns en massa vilda och läbbiga djur. Och du, det var minsann ingen ekorre som anföll oss igår. Ekorrar är små med fluffiga svansar också hoppar man fram och frågar om de vill leka, och… 

-Orrar. 

–Va?

–Orrar heter de, inte ekorrar. Orre är en skogsfågel, det var en sådan som flög över oss igår morse. Ludde suckar och ser lite bekymrad ut. 

–Du vet att du är en fågelhund, va? fortsätter jag. Ludde drar efter andan och tittar bestört på mig.

–Alltså, jag fattar att någon måste ta fåglar. Någon måste ju vara fågelhund och ta bort dessa hemska orrar, men inte är det jag! Jag kan jaga.. Ludde funderar lite, Fjärilar! Fjärilar jagar jag. Finns det fjärilshundar? 

–Ja, det gör det. 

–Finns det? Ludde viftar ivrigt på svansen. 

–Har de ett namn, heter de nå’t? 

–Ja, Ludde, de heter Papillon. 

–Då är det en så’n jag är. Jag är en Papiljott! Vill du ha en puss?

-OK, kväv mig med din kärlek..