Förvirrande skogsvandring och en väluppfostrad ko (eller är det en tjur?)

Svar på vad det var i kohagen står längst ned, så för den med tidsnöd; scrolla ned.

Gårdagen var mycket händelserik, men jag håller mig till kvällens begivenheter, och det är inte bara (norrländskt uttryck).

Det drivs något slags projekt för att använda den gamla kyrkstigen till Arnäsvall som ridväg, alltså turridning eller ridning från gård till gård. Ambitionen från början var nog att även kunna köra så att även personer som av någon anledning är förhindrade att ta sig fram på hästryggen skulle få åka, men det kräver inte enbart mycket arbete med själva leden utan även att det finns handikapptoaletter utefter leden. Jag är inte helt säker på den punkten, men jag satt med på ett möte förra vintern och det var så jag tolkade det. Eftersom gårkvällens vandring skulle gå från mon tyckte jag det skulle vara intressant att hänga på. Och visst, det var en härlig vandring i den ljumma vårkvällen, men det var åtskilligt som blev fel.

De som hade störst hum om hur vi skulle gå körde fast på vägen dit. Vi körde så långt vi vågade och fortsatte sedan till fots för att möta upp ”fastkörarna” som vandrade mot oss. Det gick rätt mycket tid till att finna kyrkstigen och vi kom in på den långt efter där vi egentligen skulle, så där är det åtskillig mark som jag ännu inte vet går att beträdas av hästhovar. Jag tyckte det såg illa ut bitvis. Nedfallna träd går att röja, men stenig mark där det ligger mossa och rötter över håligheter, det är ingenting för mig. Så kom vi ut på ett markberett hygge och där dog drömmen för oss i gruppen som var där för att kolla ridbarheten.

Som parentes kan jag tillägga att det var ytterst begränsat med mobiltäckning, det gav lite krydda till äventyret eftersom vi inte var riktigt säkra på vart vi skulle.

När vi så mötte upp den ena faståkaren visade det sig att det fanns en annan stig. Fyra av oss chansade och vandrade till slutpunkten efter den stigen. Biten vi gick var ju jättefin som ridled! Det gjorde att den tidigare promenaden kändes lite bortödd, det hade gett mer om vi kunnat ta oss fram längst den fina vägen. Det var svalt och grönt i skogen, det doftade ljuvligt och fåglarna sjöng aftonsång. Så plötsligt ljusnade det.

Skogen öppnade sig och där framme badade det i ljus och vi trodde självklart vi kommit fram till slutdestinationen, ett sandtag. Det var det förstås inte, utan ännu ett drömdödande hygge, värre än det förra och stigen tog bara slut. Så fick vi direktiv via telefon och kunde knövla oss genom snårig och jävlig skog den sista biten, så då var ju det också bortkastat (tyckte jag just då).

Väl framme väntade resten av gänget på oss och vi satte oss att fika. Då kom det fram ännu ett alternativ, en väg upp i skogen från sandtaget. De två morska männen tog den vägen tillbaka. Jag och Carina var väldigt sugna på att avböja skjuts och gå även vi, det var ju trots allt ridväg vi skulle kolla, inte vart vi inte skulle rida. Efter moget övervägande valde vi skjuts trots allt. Timmen började vara sen och vart man kom fram efter det tredje vägalternativet var oklart. Hundar och hästar och ett knä som nog inte skulle klara mycket mer stenig snårskog bidrog till mitt beslut. En mestadels mycket trevlig vandring i gott sällskap, men ändå åkte jag hem i oförrättat ärende.

Som tur var, för hemma i stohagen var det livat. Min hyresvärd hade släppt ut djur i beteshagen som gränsar till vinterhagen och Bizra som lider av svår koskräck såg till att ingen slappnade av i onödan. Det såg jag när jag skjutsades till min cykel som stod på idrottsplatsen, någon kilometer bort. Jag cyklade snabbt hem och kvällsrastade hundarna. Bizra var på helspänn trots att kossan avlägsnade sig (den hade stått vid sin haggräns och tittat över till stona, mycket hotfullt för Bizra*suck*). Sedan gick jag längst min hages stängsel ned till kohagen för att visa hästarna att det inte var förenat med livsfara.

Eller var det så ändå..?

Hagarna är åtskilda med några meter av en traktorväg och kohagen har ett ut- och insläpp just där uppe. Det var öppet! Klockan tror jag var runt halv elva och det var inte mörkt, men definitivt inte ljust heller. Så tänkte jag att jag bara sett ett djur och den var svart. Bonden har två tjurar, bägge svarta, en är synonymt med Ferdinand, den andre med Belzebub, vad jag hört. Jag tänkte inte gå fram och konstatera kön på djuret utan ringde min hyresvärd och frågade om det var fler djur på gång eller om det fanns en annan anledning till att det var öppet. Han suckade djupt och skulle skicka över en dräng (min hyresvärd har sin gård på andra sidan älven), men det var väl onödigt tyckte jag, nog kan jag stänga.

Då såg jag att övre tråden var av. Det är en hård järntråd och i halvdunklet såg jag inte riktigt vart den var och jag gissar att det är rätt bra fart i strömmen. Herr eller fröken ko hölls ute på ängen så jag sprang och hämtade en av mina svindyra stängselskarvar och lappade ihop tråden, utan att få ström i mig. Då först kom ”muarn” fram. Höll sig ca två meter från stängslet och jag hade inte sett några som helst spår utanför hagen. Ett mycket väluppfostrat djur måste jag säga.

Frid och fröjd i alla hagar!

Sedan skulle jag ta det lugnt, men katter (ja, inte bara Idun) och hundar bestämde annorlunda, så det var bra över midnatt innan jag och Idun lade våra söta huvuden på min kudde.

Nu väntar en ny dag med nya äventyr. Hoppas just du får en toppenfin dag!

Puss å Kram/fru Jonsson

 Jag kan avslöja att det var en förrymd kviga, ingen liten Belzebub;) Från samma flock hade två andra kvigor gett sig ut på en nattlig simtur också. Finurliga djur..