Infriande av nyårslöfte del 2

Idag har jag verkligen inte tid för bloggen. Det vräkte ned snö igår och jag skottade två timmar innan frukost och två timmar efter och jag har ordnat med hö till hästarna för både idag och imorgon (då jag måste till stan) och det som är kvar är att hugga och stapla ved och självklart ska hundarna få en härlig promenad.

Alltså passar det ypperligt bra att återigen infria mitt löfte att publicera mina egna alster och även denna skrev jag när jag läste Svenska B för Bo R Holmberg på Hampnäs Folkhögskola för några år sedan. Kan tillägga att Bo gillade slutet skarpt!

V8:ans muller överröstade sorlet från TV:n i köket. Hon gick in i matsalen med underlägg och tallrikar och såg genom fönstret hur Mustangen vände upp mot det stora, gamla trähuset. ”Perfekt”, sade hon för sig själv, ”maten är precis klar.” Hon slog av ugnen och dukade klart. Så tittade hon ut igen, han satt fortfarande kvar i bilen och pratade i mobilen.

”Hallå!” Ropade han när han kom in. Hon mötte honom i hallen och gav honom en kram. ”Du är punktlig, maten är precis färdig.”

Han avböjde vinet och drack vatten till maten. Det brukade han göra, allt oftare ville han åka hem till sig på kvällen. Hon fick beröm för sin matlagning och när de ätit färdigt dukade hon av. Han berättade ett skämt och hon skrattade.

”Kom här, vi måste prata om en sak”, sa han och hennes leende dog, först i hennes ögon, sedan på hennes mun. ”Jag kan inte komma hit mer.” sa han och försökte ta hennes hand över bordet. Hon drog den åt sig och lade den med sin syster i knät. ”Jag har träffat någon och..” Han tystnade när hon reste sig, ropade hennes namn efter henne när hon låste dörren till badrummet. Hon lutade sig över toalettstolen och kräktes, behövde inte ens stoppa fingrarna i halsen den här gången. Försiktigt baddade hon sig runt ögonen med kallt vatten, lade på ny mascara och pudrade pannan och kinderna. Han skulle inte få se hur illa han gjort henne.

Han stod i hallen med jackan på när hon kom ut. ”Jag är ledsen att det blev såhär, jag..” ”Ja, eller hur?” Hon avbröt honom med hård och stadig röst. Inom henne rasade en storm. ”Vet jag vem hon är?” Han sade hennes namn och i hennes värld började himlen rasa ned i stora block. ”Hon kom till jobbet idag och berättade att hon är gravid. Ja, jag måste ju ta mitt ansvar.” ”Gå!” befallde hon och rösten var inte längre stadig.

När han öppnade dörren slog det henne att efter fyra år hade han inte en enda personlig ägodel i huset. När dörren gick igen hade hjärtat slagit upp ett stort hål i hennes bröst. De tårar som så förargligt bränt bakom ögonlocken började strömma utför kinderna som het lava när den tunga klumpen i halsen slutligen tilläts släppa. Ljudet av Forden hördes allt svagare och hon sjönk ned på det smutsiga hallgolvet. ”Det är över”, viskade hon. Det var egentligen inte ett konstaterande, utan en önskan; Han skulle komma tillbaka, inte idag, inte i morgon, men någon dag skulle han komma tillbaka och hon skulle ta emot honom med öppna armar. Han hade gjort så förut och hon hatade sig själv för att hon accepterade det. Medan hon väntade skulle hon plåga sig själv. Varken äta, dricka eller sova. En gång var han borta så länge så hon fick läggas in på sjukhus, alldeles uttorkad.

Hon reste sig från hallgolvet och gick uppför trappen. Inne i det stora sovrummet öppnade hon den översta lådan på den antika byrån. Hennes hjärta hade redan gått i tusen bitar långt innan skottet ekade mellan de kala väggarna i det stora huset.

Det var över.