Mot oanade höjder

Bild på Tatjaana från i vintras.

--------->

Jag har ställt upp i en enda hopptävling i mitt liv, och den slutade väldigt bra.

Ett par somrar under 80-talets senare hälft fick min far köra upp mig och min fjording Hanna till Västanfjället där min bästa kompis Pernilla bodde i Bredträsk. På somrarna brukade hon låna en nordsvensk som hette Vomino och tillsammans hade vi världens minsta ridklubb.

Vi rensade upp en grusplan och inbjöd till hopptävling en solig sommardag. Minns inte hur många vi var, men jag minns att de ifrån Börjes beställda prisrosetterna kom med lantbrevbäraren strax innan tävlingen skulle börja.

Jag lät Pernilla tävla med Hanna då hon inte brukade göra så himla bra ifrån sig vad gällde aktiviteter på ridplan över huvud taget och jag var kanske rädd för att bli bortgjord. Jag hoppade med Vomino istället. Varken jag eller Pernilla red felfritt så hon gjorde ett försök på sin egen häst också. Inte felfritt.

Tillslut var det bara ett ekipage kvar och endast en som hoppat felfritt. Pernilla övertalade mig att ställa upp med Hanna om sista ryttaren fick fel så att vi åtminstone hade en minimal chans till omhoppning. Så sista paret ut var alltså jag och lilla Hanna.

Hanna svävade över hindren som om hon var född hoppstjärna och vi gick felfritt!! Den blå rosetten jag vann är det finaste pris jag någonsin fått! Vad gjorde det med lite slarvfel i omhoppningen, Hanna hade överträffat alla mina förväntningar och andraplats i en hopptävling är stort för en hästtjej=)

Fick en grön rosett också för en "utom-palls-plats" med Vomino.

Jag brukar säga att jag slutade medan jag låg på topp, för det blev ingen mer hoppning för mig. Förrän igår vill säga..

Först löshoppade vi Bobnii (som sist han löshoppade rusade genom stängslet runt plan) och Amir med gott resultat. Amir lyfter dock inte bägge frambenen samtidigt när han hoppar, han galopperar över studsarna, typ.

Sedan var det Galinas och Tatjaanas tur och de hoppade och busade lite med oss också. Efteråt åkte så sadlarna på och det var dags för mig och Jessica att hoppa.

Alltså, ni som passerat trettio vet kanske att det händer någonting med tiden; Man är inte lika benägen att kasta sig över utmaningar på samma sätt som den orädda tonåring man en gång var.

Jag antog utmaningen med skräckblandad förtjusning!

Jäklar vad roligt det var! 

Och vad stolt jag var när Tatjaana flög (ja, jag svär, hon flööög över de små kryssen*s*) över bommarna. Jag växte flera meter=)

Än är undrens tid inte förbi. Jag, 37 år gammal på en eldröd Basjkir, kanske slår vi världen med häpnad;)

Idag ska jag markarbeta Amir lite innan vi går på en promenad i den strålande vårsolen.

Ha en fin lördag alla och krama varandra.