"Den stackars Anna"

Eller; ”Hur en ljuv vårlig visa egentligen är en tragedi”

 

Nu är det plusgrader även på nätterna, så när jag går morgonpromenaden så är det så otroligt vårlikt med smältvatten som porlar, studsar och kluckar glättigt längst vägens diken och i bäckarna som banar sig ned från bergen. Uppe på mon blandas trastar, starars och finkars glada drillar med skogsduvornas sällsamma morgonhälsning och orrarnas kärleksfulla kuttrande från en närbelägen myr och i går morse letade sig en liten melodislinga in i mitt huvud, den jag mest förknippar med våren faktiskt. Så jag gick och nynnade för Ludde melodin till ”Vårvindar friska”, eller hellre en utveckling av melodislingan jag lärt mig någon gång under tidig skolålder, när jag började fundera på texten.

 

När man hör melodin brukar det vara på Valborgsfirandet och då är man väl så våryrig så man inte tänker riktigt att ”klaga mitt hjärta, klaga, O, hör” eller ”Sorgerna delar vakan kring berg och dal”. Särskilt inte som det kläms i med ett rungande ”Vintern raaaaaaaaaaaaaaaasat ut bland våra fjällar” direkt efter att sista tonen ebbat ut, och så länge jag kan minnas har Valborg infallit fem dagar innan min födelsedag, så det har alltid varit förväntansfullt med våreldar, sång och femöressmällare;)

 

Jag hämtade hem hela texten under frukostkaffet och såg att denna vackra vårvisa faktiskt är en tragisk berättelse om en stackars kvinna som går ensam i fjällens skugga i saknad av sin fästman som gick ut i krig för att aldrig återvända. Kanske låter det som en dramatisk och lite bitter text, men man får ha i åtanke att  Julia, som skrev texten levde i en tid där man nog tackade sin lyckliga stjärna om man fann en stilig och präktig karl där det var glest mellan gårdarna, och inte behövde nöja sin med hans inte så fullt stiliga och präktiga bror..

 Nåja, lite sorglig, men ändå vacker och vårdoftande prosa såhär på morgonstunden (bild lånad från www.topfishing.se

 

Den stackars Anna eller Molltoner från Norrland (känd som Vårvindar friska)

 text: Euphrosyne - Julia Kristina Nyberg (1785-1854)

 

Vårvindar friska

Leka och viska,

Lunderna kring, likt älskande par,

Strömmarna ila,

Finna ej vila

Förr'n ner i djupet störtvågen far.

Klaga, mitt hjärta, klaga! - O, hör,

Vallhornets klang bland klipporna dör!

Strömkarlen spelar,

Sorgerna delar

Vakan kring berg och dal.

 

Hjärtat vill brista -

Ack! när den sista

Gången jag hörde kärlekens röst:

Avskedets plåga,

Ögonens låga,

Mun emot mun vid klappande bröst.

Fjälldalen stod i blomstrande skrud,

Trasten slog drill på drill för sin brud;

Strömkarlen spelte,

Sorgerna delte,

Suckande, berg och dal.

 

Natten så fager,

Ljus som en dager,

Göt över skog och bölja sin glans.

Älvornas vingar

Glänsande ringar

Slöto kring ängens tuva i dans.

Suckande hjärtan, suckande lund,

Smekande ord och saligt förbund!

Strömkarlen spelte,

Sorgerna delte

Vakan kring berg och dal.

 

Ack, att vid polen

Midsommarsolen

Tusende år bortsovit så sällt!

Hastigt vem kallar?

Krigsbudet skallar

Fjärran ifrån: "Till vapen!" så gällt.

Nu var ej tid hos flickan att bo,

Löftet han gav om kärlek och tro;

Strömkarlen spelte,

Sorgerna delte,

Suckande, berg och dal.

 

Hurtigt på slätten,

Med bajonetten,

Snabb som en ren, han ilade ned;

Där, ibland fanor,

Flygande svanor,

Klingande spel, i blixtrande led,

Rak som en tall, han höjde sig opp,

Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.

Strömkarlen spelte,

Sorgerna delte,

Suckande, berg och dal.

 

Snart han marchera' -

Kom aldrig mera

Åter till hemmets brudliga tjäll.

När av min Modig

Vålnaden blodig

Svävar på västerns rodnande fjäll,

Klaga, mitt hjärta, klaga! - O, hör!

Vallhornets klang bland klipporna dör:

Strömkarlen spelar,

Sorgerna delar

Vakan kring berg och dal.