Fler cirkuskonster!!

Ja inte ska ni tro att jag nöjde med mig jonglering medelst pudlar och ett halvfullt mjölkpaket igår, inte då;

Redan samma kväll försökte jag mig på en trippel-salchow från en unghäst som på något vis lyckades galoppera dubbelvikt.

Bizra och jag var med på en av måndagkvällens lektioner som innebar lite studsar över småhinder. Utmärkt för en ung tjej som Bizra (hon är väldigt duktig på att löshoppa).

Jag fick motta mycket beundra över min nya, snygga sadel som jag för andra gången ville prova på ungstoet.

Vi red på led runt en inhägnad bana efter att vi först studsat på ridplan och Bizra var så duktig, vågade fatta galopp och "hoppade på riktigt" några gånger också.

Sedan hände någonting efter sista rundan.

Några av de andra hästarna hade ångan uppe och satte iväg på ett varv till, men jag höll in min häst. Tuscha som var bakom hade heller inte satt av efter de andra.

Bizra blev upprörd över någonting (kan ha varit att de andra gick iväg, men tror inte det), jag gjorde nödstopp, men istället för att cirkulera började Bizra gå i sidled med huvudet böjt mot mitt ben.

Så stannade hon till och jag gav eftergift.

Sedan är jag lite osäker på vad som hände, men hon vek sig liksom dubbel åt andra hållet, vilket jag inte var beredd på och satte av och sadeln började glida.

Det kommer en punkt när man från att vara rätt OK med att situationen går att reda ut till att helt plötsligt inse att det här kommer med all säkerhet gå åt helskotta.

När Bizra sköt iväg åt fel håll visste jag.

När vissheten finns där har man en önskan och det är att det går fort och smärtfritt men tankarna som rullar är så snabba och knivskarpa så det känns som att tiden står still.

Här är mina tankar;

- Och där gick det åt helvete!

Hoppas fötterna släpper nu bara. Kan det går fortare?

OJ! Där kommer vindskyddet mot oss i full fart, det här är inte bra.. 

Nu åker jag!

Fötterna är lösa, skönt. - Hej marken, här kommer jag!

Hovarna är därborta.

Sedan gjorde det mest bara ont.

Jag lyckades slå i varenda kota från arslet och upp och som le grand Finale drämde jag i huvudet i backen också. Och med en så grandios hjärna som jag har hinner ju skallen få en jäkla fart*s*

Blodvite blev det också för jag bröt en nagel men det kände jag inte, det blödde rejält ändå.

Egentligen borde jag inte behöva påpeka en självklarhet men gör det ändå för tydlighetens skull; Självklart bar jag hjälm!

Jag hörde Bizras hovar avlägsna sig från mig och jag kunde inte ta mig upp. Hörde att hon hade närkontakt med stängslet men tog mig inte upp. Såg de andra hästarna stå på rad och min lilla vildhäst som sprang med sadeln på sidan så jag orkade lyfta huvudet i alla fall.

Gav mig en mental örfil (skärp dig för fan!) och tog mig upp på darrande ben medan hela min baksida sköt ut vågor av smärta.

Bizra vände tillbaka mot mig och jag såg nu att Tuscha var kvar hos mig.

Ledarstoet flyttade Bizra så hon började springa i cirklar runt henne, och bit för bit lugnade hon sig.

Bea som red Tuscha ska ha all heder som höll sig lugn under hela skeendet. Jag fick hjälp att hålla Bizra medan jag lättade hennes sadelgjord (uppe på ryggen). Svettig och darrande stod hon still, sadelgjorden släppte och den nya, fina sadeln landade med en duns i en rykande färsk hög med skit.

Skit går att tvätta bort, den höll!

Bizra höll och jag höll ju faktiskt också (om än betydligt mer kantstött än sadeln). Ungstoet lugnade sig snabbt och vi skrittade av alla hästar på ridplan.

Trots allt är det bra att en sådan situation uppstår kan jag tycka i efterhand när allt ändå gick bra. Hon behöver bland annat lära sig att det inte går att fly undan problem och hon hann lugna sig så jag fick ta fast henne och ta av sadeln.

Det blev ingen hysterisk situation där ett infångande kunnat få eländiga följder, både direkt och i längden.

När vi sedan gick och reparerade småskavanker i stängslet lyckades jag få ett järnspett över armen också, haha.. det var helt enkelt inte min dag.

Men som jag sa, armar har jag två av.

Fast jag hade väl tur som slog i "rätt sida" ändå, jisses vad jag hade sett ut om jag slagit i ansiktet med samma kraft som bakhuvudet;)

Idag väntas veterinärbesiktning för Bizra och Hinica.

Jag tar mig fram, om än lätt stapplande så jag tänker förstås vara med, men löparkarriären får jag nog lägga på hyllan någon vecka, så att springa med dem under böjprovet får någon annan göra.

Ha en fin dag, jag ska gå ut till hagen och krama mina gyllene damer;)

/fru Jonsson