Jag, en fornlämning??

Man lägger ju märke till, när man har en tonåring i huset, att trots mina ringa 37 år ses klassas man rätt ofta som en dinosaurie.

Kommandon på Mac:en som innebär fingrar i ytterst märklig konstellation som ska bitvis trippel- bitvis dubbelstudsa på touchpaden när det finns en "knapp" på skärmen som man kan klicka på..? När jag påpekar det tittar han på mig och jag ser i hans ögon att jag förvandlas till en dreglande relik från fornstora dagar.

Min mobiltelefon är en skitbra kamera som jag kan skicka SMS på och prata i. I bästa fall hör jag vad den andra säger.

Tonåringen säger att "det är bara" också är telen plötsligt ett meditalt underverk i surfande, blablablabla..musik.. blablabla..spel..blablabla..

Jag tittar på honom som att han är ET's syssling och han hejdar sig och får den där blicken igen.

Igår var jag skittrendig och städade som en tonåring.

Jag tog fram dammsugaren medan ryggen protesterade högljutt (det var behövligt, vi bor längst en grusväg och hundarna drar in en del), kopplade in den och helt plötsligt hade alla flyttbara föremål förvandlats till fasta hinder;

Mattor, stolar, skor, hundleksaker.. Jag svischade runt dem som att de var förankrade i betong, precis som tonåringen gör.

Jävlar vad fort det gick!

Jorå'satt..

Hon kan, 'kräcködlan;)

Jag rationaliserade för att jag hade ont sedan kraschlandningen tidigare i veckan (men jag fuskade lite och dammsög lite ovanpå mattorna). Det som blir över får tonåringen ta sedan, moooaaaahaha..

Blogger hann stänga ned innan jag skrev klart *mutter*

I dag har vi gått med de gula små damerna på skogspromenad, vilket de verkade uppskatta och nu ska vi går ut och förbereda för eventuellt tillskott i hagen i morgon.

Ha en fin fredag och VÅGA VÄGRA FREDAGSMYS!!

Ni vet väl att veckan har sju dagar??

Kram/fru Jonsson