Vintersolstånd

I blek midvinterdager mötas de tillslut.

Gryning och Skymning trevar med frostnupna fingrar, finner varandra och drar till sig var sin stjärngnistrande kind. ”Älskade” suckar Gryning och sjunker in i Skymnings famn. Det finns ej tid för trivialiteter; Vintermötet är på allvar, till skillnad mot Midsommarens förlustelser över några korta nätter innan de utmattade glider isär.

”Jag har sett dig blekna bort i dagar nu” viskar Skymning.

”Och jag har sett dig växa dig större och försvinna i natten.” Gryning avslutar meningen med en lätt kyss på Skymnings brinnande panna.

”Vi sover djupt som Ulven strax, i morgon möts vi igen min älskade och då får vi lite mer tid. Du vet att vi snart härskar över jorden”

”Jag vet” svarar Gryning och hennes panna slätas ut när hennes ögon ler. ”Ännu sover Ulven djupt, men det är mycket oro i världen. Vår tid kommer nog strax”

Hon drar Dagens gyllene mantel om sig och bleknar bort ur Skymnings syn.

 

Djupt sover de under den längsta natten och Gryning drömmer, insvept i sin varma mantel, om de få, korta och skälvande nätter de har tillsammans under sommarens ljusaste tid. Som hon längtar. Från det att de ljusaste sommarnätterna är över vilar hon trygg i sina ljuva minnen, ungefär fram till höstdagjämningen, då börjar hennes älskade göra sig påmind igen. Mot senhösten kan hon ana hans gestalt och hon kämpar då för att glöda extra mycket i sin tillvaro för att han ska se att hon fortfarande väntar, att hon ännu är en del av honom.

 

De vilar i varandras armar och viskar snabbt allt som är viktigt. Snart ska de skiljas åter och en brännande tår rinner som ett stjärnfall över Skymnings frostiga kind och landar i Grynings rödblonda hår. Det värker i hela hans varelse när hon inte finns nära och han skriker då ut sin saknad i flammande skyar över himlen. Han förbannar den obevekliga solen som varje dag tvingar bort hans älskade.

Så dras de isär och skiljs åt med en sista kyss.

”Det är så grymt” Grynings röst darrar och hennes kinder är strimmiga av tårar som liknar ett duggregn av iskristaller. De glittrar i den bleka dagern när de faller ned över världen. ”Älskade”, Skymning försöker nå hennes hår med fingertopparna medan hon sveper manteln om sig. ”Vi har väntat i så många årtusenden, vad är väl några få år till?”

Hon ropar någonting men han hör inte vad. Han vänder sig från henne och går för att tända stjärnorna hon nyss släckt.

 

Ja Ulven sover ännu djupt, men snart nog vaknar han, rister sig lös från sina kedjor och slukar både sol och måne för att lämna världen i ständigt dunkel. Då behöver de älskande ej vara ifrån varandra längre.