Det var gnistrande kallt i morse.
Över huset hängde Stora björn och i väster sänkte sig Orion bakom berget.
Hela världen gnistrade av iskristaller och stjärnor utom i öster där horisonten var eldröd och morgonstjärnan lyste som en liten sol. De må säga i väderprognoserna att vinden är svag, men här där vattendrag och stora lägdor kantas av berg åt alla håll får nordanvinden fart och biter en rejält i kinderna.
Vägen förbi huset är hård, vit och blank.
När man då har två sjukt starka storpudlar med mer eller mindre fri uppfostran som sätter tålamod, nerver och reflexer på prov heter räddningen
Mina älskade, fula kängor.
Icebugsen är utrustade med dubbar undertill som på något mystiskt sätt fäster på is men dras in på asfalt. Jag fick de här av maken i julklapp i fjol, och de är helt underbara! Passar foten som en löparsko, de är lätta och så länge man rör sig är fötterna varma, många, många minusgrader ner.
Enda nackdelen med mina är att skaften är för styva, så är det spårigt eller så är det lätt att vricka sig tycker jag; De kräver plant underlag. Skaft är bra ändå med tanke på snön, men de finns som löparsko också.
Ja det är kallt och gnistrande idag.
När jag hämtade Bizra ut hagen kikade solen över horisonten och målade den snötyngda skogen på berget i glimmande koppar. Det röda glittret spred sig över landskapet i takt med att solen försiktigt steg upp på en klarblå himmel.
Jag har funnit en spark i porten, så dagens utmaning för mig och Icebugsen är att låta en av hundarna få dra lite längst vägen.
Och till Lasse Åberg: "In Sweden we call it a 'kick'"
Nä, det gör vi inte; In Sweden we call it spark och därmed jämt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar